Göteborgsposten – 26 juni 1869, sida 1

Mariannes sinnesrörelse var så stor, att man knappt kunde urskiija de tacksägelser hon framstammade. — Oh! ni behöfver ej tacka mig, sade den gamle bonden. Jag tänkte så här: ÅIIon bör vara rysligt orolig, den stackars flickan, man måste lugna henne, och derför begaf jag mig hit. Lachencur mår bra, om man undantager ett sår i benet som förorsakar honom stor smärto, men som skall vara läkt inom tre veckor. Min måg, som i går var ute på jagt i bergen, träffado honom nära gränsen i sällskap med två af de sammansvurna ... Nu böra de vara i Piemont, i säkerhet för gendarmerna ... — Iåtom oss hoppas, yttrade abbå Midon, att vi äfven snart skola få veta hvad som blifvit af Jean. — Jag vet det, herr kyrkoherde, svarade Marianne, min bror har blifvit allvarsamt sårad och några modiga menniskor ha tagit honom i sitt hus och vårda honom. Ilon sänkte hufvudet, nästan färdig att digna under bördan af sina sorger; men snart rätade hon åter på sig. — Hvad är det jag gör!... utropade hon. Har jag rättighet att tänka på de mina, när det beror på min skyndsamhet och mitt mod huruvida en oskyldigt lifdömd skall kunna räddas eller ej!... Jag skyndade hit för att uttala ett enda ord: Hoppas!... och jag fördröjer mig här för att gråta öfver min fars och min brors öde, då jag redan borde vara hos hertig de Sairmeuse! ... Maurice, abbs Midon och officerarne på half sold omgåfvo den modiga unga flickan. De försökte att få veta hvad hon ville göra och om hon ej kastade sig i en onödig fara.