Göteborgsposten – 26 juni 1869, sida 1

mötet var för dem ett lif i vatten — då studenterna, de i alla väder sig lika, ungdomliga och morgonfriska, passerade här förbi. Oaktadt alla strapatser i vått och i torrt sågo de lika lefnadslustiga ut, när de kommo ifrån som när de reste till Kristiania. kn af dem höll på att glömma sig qvar här och fick göra en liten extratur mellan Göteborg och Åarhuus; men hvad var denne ende mot de många som glömde sig qvar hos de norska bröderna — och systrarne — personligen, ty de som lemnade qvar sina hjertan der, deras tal kunna vi icke nämna, ty de voro legio. Kom nu och säg att studentmötena icke ha någon betydelse för den skandinaviska frågan !INär blommorna af de tre folkens manliga och qvinliga ungdom så småningom förenas och bära frukt på samma stam, då varder deraf till slut ett herrligt träd, hvars krona skall öfverskugga Norden och i hvars skygd dess frihet och sjelfständighet skola slå så djupa rötter, att inga fläkta eller ofläkta örnar skola förmå att hacka dem upp igen. Och med denna ljufveliga förhoppning afsluta vi vår lilla fundering i praktisk skandinavism. Är allt slut? Nej, lyckligtvis ha vi det bästa qvar — konstutställningen, och den få vi behålla i veckor ännu. Ånnu en vecka till och inträdesafgiften blir reducerad derhän, att konstskatterna bli tillgängliga äfven för den stora massan. Undantagsvis och för att efterkomma en allmänt uttryckt önskan göres dermed redan en början i morgon. Se vidare notisafdelningen! Hvad pu sjelfva utställningen beträffar så ha vi, uppriktigt taladt, ännu endast haft tid att helt flyktigt genomgå densamma. Men vi återkomma både till den och beskrifningen. För idag vilja vi ätnöja oss med att påpeka en i Musei föreläsningssal anordnad tafvelutställning i miniatyr. Det är en samling af till en del autentiska taflor af gamla mästare, hvilka (taflorna förstås!) i åratal varit i en af våra aristokratiska slägters ego och som nu hitsändts Göteborgs miecenater till lockelse. Samlingen innehåller 14 större och mindre taflor, deribland en äkta Jan Steen: Dans i ett värdshus, en reproduktion af den i Nationalmusei tafvelgalleri befintliga och af kännare ansedd som en verklig konstskatt. J öfrigt finnas signerade målningar af Cigoli, Tiberti(), Martin Pepijn, Jan Beerstraeten, van Eberbruck och Jan Molender m. sl. Samlingen i sin helhet värderas till 11 å 12,000 rdr. Och så ha vi Beyerböckska kapellet i Trädgårdsföreningens park och Cirkus Halvor sen på Hasselbladska ängen. Om det förra behöfva vi nog icke tala. Det talar för sig sjelf. Godt! Men — det spelar ibland nära nog för sig sjelt och det är icke fullt så godt. Dock, om — som vi vilja hoppas — den envisa regnperioden nu är öfverstånden, skall nog publiken försöka att hålla sina gamla favoriter på det torra. Men Cirkus Halvorsen, som hardt när hållit på att, en annan Noachs ark, med tolk och få flyta bort i den sista veckans syndaflod, är det en annan sak. Dess prestationer äro troligen ännu okända för största delen at vår publik, men så torde det dock icke länge förblitva, ty sällskapet är une connaissance a faire. Icke som vi skulle vilja jemföra det med Renzska eller IIinnöska, icke ens med Cirkus Halvorsen af år 1860, då Virginie Halvorsen, f. Tourniaire, Kätchen Renz, Euprosie Godfroy och hennes bröder, LGon Soulier, gubben Gontard m. fl. alla aftnar lockade sullt hus till gamla Manegen, men som det nu är står det betydligt öfver — Cirkus IIalvorsen af år 1868 och räknar bland sig icke blott intagande och skickliga ryttarinnor utan äfven djerfva och smidiga ryttare samt en del vackra hästar. Bland damerna stråla främst i fraicheur och behag systrarne Guierra (Guerra?), efter hvad det påstås dotterdöttrar till Magdalena Kremzows trogne väktare Alessandro Guerra, hvars dystra ansigte och blixtrande ögon mer än en af oss ännu torde ibågkomma. Vidare ha vi fröken mma de Gruschinzka, som går i den mera storartade amazonstilen, och så direktrisen sjelf icke uill förglömmande, fru Virginie Ilalvorsen, om bvilken en entusiastisk beundrare för snart ett decennium sedan här sjöng: Dou viens-tu, dites, o femme enchanteresse Est-ce le ciel, qui ta envoyCG? Viens tu sur-la terro comme une fåae ou deesse, Rajeunir nos coeurs, remplir nos penstes ?