Göteborgsposten – 25 juni 1869, sida 2

tills visade eftergifvenhet uträttat. Så akritves det ifrån det oroliga Cadix, att ordföranden för den republikanska klubben derstädes blifvit häktad, på grund af ett mot regenten skymsligt tal, som han hållit. Denna händelse har väckt stor sensation, ehuru den i och för sig väl kan anses vara en helt naturlig verkning af hvad som5ftöregått. Det är nemligen helt visst ej en blott tillfällighet, att hertigen af Montpensier återvändt till sitt gamla sommarställe, slottet S:t Lucao vid Sevilla, i samma ögonblick som cortes afgjort regentfrågan till marskalk Serravos tördel, hvilken, likasom amiral Topeto, städse varit för Montpensiers kandidatur. Republikanerna se också denna återkomst med tydligt visad oro, emedan de i honom frukta drottning Isabellas måilige eftertöljare. Redan d. 16:de d:s egde det törut omnämnda folkmötet i Sevilla rum, hvilket protesterade mot hertigens återkomst. Vid cortes sammanträde d. 19:de inlen nade flera republikanska deputerade en protest mot hertgens vistande i landet, vid hvilken församlingen likväl icke sästade något afseende. Republikanernas oro är från deras synpunkt också berättigad, ty att ledarne af upproret i Sept. 1868 nu äro temligen ense om den blifvande konungens val och att Montpensier ej har några andra motståndare än republikanerna, framgår af i cortes af Prim och Topeto afgifna törklaringar. Prim, som förut varit stämd mot Montpensier, derför att han hoppades vinna konung Ferdinand af Portugal för den spanska tronen, sade: Deputeraden Cantero ställer till mig den underliga frågan, hvarför vi icke ha någon konung. Veten j icke det lika väl som jag? Vi ha ej någon konung, derför att de furstar, som kunde anses lör lämpliga kandidater, ej velat emottaga kronan. Dom Ferdinand af Coburg skulle varit en önsklig lösning af trontöljarefrågan, men han afslog anbudet, och det må vara mig tillåtet att säga, att hans vägran ej föresaller mig synnerligt klok och föroustig. Jag inser fullkomligt, att denne furste, som åt sig ordnat ett lefnädssätt fullkomligt efter sin egen smak, ogerna vill lemna detta, isynnerhet som den portugisiska tegeringen var emot saken. Men om fursten fästat något mind:e afseende vid sina egna böjelser, skulle han räckt handen till en kombination, som kande i hög grad befrämjat båda nat onernas välfärd. Det är lämpligt, att vi låta det portugisiska folket veta detta: Vi ha aldrig tänkt att träda dess nationalitet för nära genom en sammansmältning med Spanien; vi önska blott att förena tvenae grannfolk, bvilka äro af samma race och halva nästan samma språk. Hvart och ett af dessa folk skulle ha bevarat sin sjelfständighet, men deras samfärdsel skulle blifvit innerligare. Jag har med bestämdhet uttalat mig i denna riktning vid den tid då jag såsom flykting kom till Portugal. Då rönte mina förklaringar ett gynnsamt emottagande, och jag upprepar dem i dag, på det portugisarne må kunna lägga mina ord på minnet. Vi ha ingen konung, derför att Dom Ferdinand afslag:t vårt anbud, men vi skola fortfarande söka en konung, eller, vättare sagdt, vi ha redan sunnut en konung. Veten j, mina herrar deputerade, hvarför vi icke redan framställt honom för eder? Jo, derför att ingen gerna vill besluta sig för att under närvarande osäkra för hallanden öfvertaga den spanska kronan. Man denna osäkerhet skall foreviuna under regentskapets egid, och då landet väl fått lugn, är jag säker om, att icke blott en, utan flera kandidater skola eftertrakta äran att bära Spaniens krona. Då skall tronföljtsfrågan finna sin naturliga lösning. Amiral Topete, som bela tiden öppet understödt hertigen af Montpensier, sade: Man spörjer mig, hvarför jag icke öppet utvecklar hertigens af Montpensier tana? Mitt svar lyder: Då jag förenade mig med marskalk Serrano och general Prim, gof jag mig sjelf det löftet att icke på tvinga landet någon författning eller konung, och jag har Öppet uttalat mig sålunda för mina vänner. Vi ha nu sprängt de bojor, under hvilka ett ädelt folk måste böja sn än cke. Vi gjorde det under ropet: Lefvo fribeten! och vi ha öfverlemnat åt den grundlagetflande församlingen at afgöra landets öde. Då nänkte vi icke på hertigen al Montpensier som tronkandidat. J spörjen mig, om jag tror honom vara lämplig att lösa uppgiften. Jag svarar: ja! och u-talar det högt: Jag ser i hertigens af Montpensier val den stora och kanske den enda lösningen al de svårigheter, i hvilka landet befinner sig. Gentemot dessa uttalanden och denna riktning, som man vill gifva åt händelsernas utveckling, anstränga sig nu republikanerna. Partiets anhängare i provinserna Andalusien, Estremadura och Murcia ha sålunda i Cordova ingått ett förbunds-fordrag, Pacto federal de Cordoba, öfverensstämmande med ett dylikt, som förut uppgjorts mellan staterna Arragonien, Catalomen och Valencia. Ett affärsutskott har nedsatts i Cordova, hvilket skall förhandla med utgreningsföreningar och med styrelserna för Spaniens andra republikanska förbundsstater. Såsom president undertecknar Leon Merino från Jaen; såsom provincialrepresentanter nämnas Fermin Salvoechea och Julio Grimaldi, båda bekanta såsom ledare at upproret i Cadix. — Den republikanska förbundsdagen, som sitter i Valladolid och representerar de castilianska provinserna, har valt partiets nestor, borgaren Orense eller markisen af Albaida till president. Dess fördrag har i dagarne offentliggjorts, bl. a. så lydande; -Det castilianska törbundet består at de 17 Ä at I a.