Göteborgsposten – 25 juni 1869, sida 2

— Skulle den eländige bonden ha kunnat dragit mig vid näsan? ... tänkte han. Hans misstankar blefvo så starka, att han följde efter den unga flickan, fast besluten att fråga henne, att tvinga henne säga sanningen, att ifall det behöfdes arrestera henne. Men han hade ej en tjugoårings rörlighet. Då han anlände till posten framför citadellet, svarade denne honom, att fröken L-cheneur redan passerat vindbryggan. Han gick sjelf öfver densamma, såg sig omkring åt alla sidor, upptäckte ingen och gick tillbaka ursinnig. — I alla händelser skall jag gå in till Chanlouineau. sade han för sig sjelf; imorgon skall det bli tids nog att förhöra denna slyna. Denna Öslickslyna, som den noble marquisen kallade henne, giek då på den illa stenlegda gatan, som för till Hötel de France. Hon bekymrade sig föga om sig sjelf och de förbigåendes nyfikenhet, utan tänkte endast på att förkorta de personers dödliga oro som väntade på henne. — Allt är kanhända ej förloradt!. vid inträdet. — Min Gud! mumlade baronessan, du har då hört mina böner!... Men omedelbart derefter tillade hon fattad af en ryslig farhåga: — Bedrager ni mig ej?... Sök ej att invagga mig i förhoppningar som ej kunna gå i fullbordan! ... Det skulle vara ett grymt medlidande! . utbrast hon (Forts.)