Göteborgsposten – 19 juni 1869, sida 1

Till heder för dig sjelf men ock till heder För samhället, den bör och skall beskrifvas. Det är väl sannt, att den har redan kostat Och våra pennor många svarta tårär! Men det oaktadt, som en viss plär säga, Vi vilja bottenärligt bjuda till Att skildra veckan efter vår förmåga, Men be på förhand om absolution Ifall den brister uti månget stycke! Läsaren. o himmel! gif mig kraft att den förlåta Som här så ynkligt nu om tillgift beder!) Förlåtelsen är gifven! Låtom oss nu synda på nåden! Raden af festligheterna började i Fredags 8 dagar sedan i de präktiga gatornas, de vackra omgifningarnes, de utmärkta inrättningarnes, de välförsedda kassakistornas och de styfva kapitalisternas präktiga, yppiga, kyliga stad. Ja, så står det verkligen att läsa i Ner. Allehanda för d. 16 d:s i en korrespondensartikel från Göteborg, om vi ej misstaga oss, skrifven af samme deltagare i publicistmötet, som der varmt talade för vönskvärdheten af att pressen sjelf korrigerade, hvad som med stort skäl funnes att anmärka. Och mot detta sätt att karakterisera ett samhälle, som just i dessa dagar uppbjudit all sin törmåga för att, så godt omständigheterna medgifvit det, söka hylla och hedra intelligensens, konstens och de ungdomliga förhoppningarnes representanter i vår Nord, mot detta den surmulna trumpenhetens hånfulla grin midtibland glädjens, hjertlighetens och de uppriktiga sympatiernas oförställda leenden, vore visserligen med stort skäl mycket att anmärka. 7: inskränka oss dock endast till att låta den honetta definitionen stå sör författarens räkning, öfvertygade som vi äro, att den öfriga delen af den skandinaviska pressen genom uttryck af andra åsigter sjelf skall korrigera detta oväntade utfall som måste kännas desto mera sårande, som det är orättvist. Om vi anfört det, har detta endast skett för att låta vårt samhälle veta hvar det har sina ovänner. Detta är understundom icke mindre vigtigt än att känna hvar vännerna finnas! Men låtom oss icke råka i misshumör, vi ha, minsann, annat att göra. Publicistsexan i Trädgårdsföreningens park d. 11 d:s var, så vidt vi kunde uppfatta, angenäm för gåsterna och derigenom naturligtvis ännu angenämare för deras värdar, men kanhända allra angenämast för de hundratals på samma gång äskadare och åhörare, som skockade sig omkring den veranda, hvarest den var anordnad. Dat offentliga ordets bärare åtnjöto här samma ära som eljest endast brukar bevisas landets höget uppsatte, den att spisa offentligt, omgitven a ett beundrande folk. Vi inse ganska väl att det kan vara rätt småtrefligt atv kunna säga: -Jag har hört August Sohlman tala, jag har sett Erik Bögh och jag har hört honom sjunga, Elias Sehlstedt kan jag beskritva från topp til: tå och Zudolf Wall ser alls icke ut till an låta drifva med sig o. s. v. Men nog mi ste ni medge, go vänner, att det der ibärdiga begapandet stötte väl mycket på — folknöje?! Mötets allvarliga forhandungar under Lor dagen och Söndagen, de glädjande resultaten deraf, äro redan genom utförlga referater bekantgjorda för allmänheten, vi ofvergå derfore genast till afskedskollationen å Lorensberg Söudags afton. Den hjertliga och otvungna stämning, som rådde under densamma, de i allo vänskapliga och välvilliga känslor och åsigter, som der lades i dagen bevisade mer än vil att mötet äfven i ett annat afseende halt en välsignelsebringande inverkan, den nemligen att närma till hvarandra, att törbrödra det icke obetydliga antal at sveuska pressens ro. presentanter, som nu räckte bvarandra handen till afsked. En värdigare hållning, ett mera gentlemanna-aktigt och grannlaga såätt att förhandla äfven ganska ömtåliga frågor torde ej heller något publicistmöte i eller utom vårt fosterland vetat ådagalägga. Samma dag som mötet afslutades anlände kl. 6 på e. m. konung Carl XV till staden. Det är nu länge sedan kungen var här och så var det Söndag, tillräckliga skäl för ati hela staden skulle vara på benen. Damerna ståtade i mångfärgade sommartoiletter, herrarne hade bästa Sondagseftermiddagskläderna på, små och stora pojkar hurrade med tull hals, vackra och fu— mindre vackra damer kikade ut genom fönstren, viftande med liljehvita nåsputsare mellan rosensingrar och så for kungen upp till residenset. Om högstdensammes görande och låtande under den korta tid han här uppehöll sig ha tidningarne redan utförligt berättat. IIvad skulle man väl kunna tillägga? Behagar ni kanske skåda matsedeln på kungamiddagen? Ni som vi bevistade kanske icke denna atdelning at festligheterna. Måhända torde aktstycket derföre ha sitt lilla Oss referenter många nätters sömn intresse. Som ni vet vore både ni och vi ändå med om att gifva den der middagen. Låtom oss allså se elter hvad vi gåfvo våra gäster (ty det voro de i en viss grad allesammans!) till lifss: Diner le 14 Juin 1569. Consomme å la Colbert: Bordeaux Branne Moutou. Petites Caisses de ris de Veau: Xeres. Saumon, sauce Hollansa — OLAGA IV rna