Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 2

gade, svarade slutligen den äldste, men vi se honom nu Man undorrättade hertig de Sairmeuse härom; han vände sig mot dem i det han gjorde ett tecken ät dem att nalkas; derefter utpckade han Chanlouineau för dem. — viljen ni, frågade han, åtaga er denne brottsliges försvar? Advokaterna stodo ett ögonblick utan att svara. Denna vidunderliga scance hade lifligt upprört deras rättskänsla och de rådfrågade hvarandra med biicken. — Vi äro visserligen böjda att försvara den anklaförsta gången, vi äro okunniga om hans försvarsmedel, ett uppskof är nödvändigt så att vi få rådgöra med honom... — Kommissionen kan ej bevilja er något uppskof, afbröt hertig de Sairmeuse, viljen ni, ja eller nej, åtaga er försvaret? ... Advokaten tvekade, ej derföre att han var rädd, men emedan han sökte ett argument nog kraftigt för att röra dessa domares samvete. — Och om vi vägra? ... frågade han. Hertig de Sairmeuse gjorde en rörelse af otålighet. — Om ni vägra, sade han, skall jag till advokat åt denne brottsling taga första trumslagare som kan anträffas. — Jag skall da tala till hans försvar, sade advokaten, men ej utan alt så mycket det står i min makt protestera mot detta oerhörda sätt att föra rättegång ... — Åhl!... bevisa oss den gunsten att låta oss slippa alla predikningar och var kort! Det var svårt att alldeles oförberedd åstadkomma ett