Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 2

Från Utlandet. Gaulois sammanfattar sina betraktelser öfver valresultaten sålunda: De 45 deputerade ur tierspartiet och de få deputerade ur venstern inom 1863 års lagstiftande kår räkna nu 106 röster. Oppositionen, som återfordar friheten, d. v. 8. den opposition som med all aktning för hvad som består, likväl skall tala mycket högt för hvad som borde vara, räknar nu mer än 30 röster. Bland de oberoende finnes mer än en, hvilken förr satt i kammaren såsom misshaglig kandidat, men nu blifvit fientlig mot regeringen. Man kan derför med allt fog påstå, att regeringen har för sig två tredjedelar af kammaren och en tredjedel (un tiers) emot sig, utan att räkna den statsman, som bär detta namn. Men då man be tänker, att denna tredjedel representerar hällten af de i Frankrike afgilna rösterna, om man vidare ölverväger, att alla notabiliteter och allt, som utmärker sig genom talang och vältalighet, antingen tillhör den afgjorda oppositionens leder eller sitter bland de oberoende, så mäste man erkänna, att regeringen icke hvilar på rosor och att under nasta valperiod herrar ministrar skola redligen förtjena åtminstone hälften af de löner, som vi betala dem. Ett avnat blad lemnar följande ganska egendomliga anmärkningar: Det är ej allenast de kejserl:ga, som ha skäl att beklaga sig. Äfven de klerikala, hvilka tör öfrigt i många departementer gjort gemensam sak med dem, erhälla i denna kamp talrika sår. Äfven de ville vara med och ryckte beslutsamt i tält under befäl af hr Vewllot och några stridslystna biskopar. De ultramontana må anstränga sig aldrig så mycket, deras rike är förbi och 1 grund förbi. Landtbetolkningen, som förr var så läraktig, lyssnar redan icke mera på dem. En af deras mest betydande representanter, grefve Falloux, har fallit igenom i sjelfva hjertat af Vondåe, som i Frankrike är fanatismens sista härd. Biskopen at Marseille ansåg sig enligt sina embetsbröders föredöme i Nimes och Montpellier förbunden att till alla presterna i sitt stift uttärda en rundskrifvelse, i hvilken den demokratiska oppositionens kandidater skildras såsom kommunister, anarkister och fiender till hvarje tro. Men detta skri af smärta förklingade i den öde rymden. I trots af detta hotfulla förtal ha E-quiros, och Gambeua segrat ölver de ossiciela kandidaturerna, och utan den — — ——