Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 1

——— — Vid framkomsten till bysten ordnade sig tåget å ömse sidor om densamma och musiken spelade upp Aug. Södermans praktfulla kröningsmarsch ur Jungfrun af Orleans. Doktor C. F. Ewert besteg derefter den invid bystens fotställning anbragta platformen och återkallade i några varma och hjertliga ord minnet af den svenske skald, hvars bild nu skulle afslöjas. Täckelset töll och ännu ett mästerstycke af vår frejdade Molin stod fram i dagen. Solen stack fram mellan de vackra björkar och almar som omgifva den kulle, hvarå bysten reser sig, i deras kronor drillade fåglarne gladt sina jubelhymner åt naturskalden och Brikolls sångare stämde upp sestkantaten af August Söderman, komponerad för soloqvartett, kör och messingsinstrumenter till Wadmans eget herrliga qväde Skalden. Under den genialiske kompositörens eget antörande klingade den vackra kantaten förträslligt och försatte med tonernas okufsliga makt åhörarne i den högtidliga stämning som höfdes stunden. Med ordets makt, med gripande vältalighet gaf derefter d:r J. J. Biörklund i ett ängre, med kraftig stämma och mästerlig deklamation framfördt föredrag en klar och sulländad bild af Johan Anders Wadmans personighet, hans betydelse som nordisk diktare, hans betydelse för det sällskap, som nu begick hans minne. Skiftningarne i denna rikt begåfvade skaldenatur, på hvilken som menniska med fullt skäl kunde tillämpas den gamla satsen: ysattig men stolt, framhöllos genom anförandet af flera karakteristiska drag ur ett if, hvilket mer än de flestas förljufvades af itvets bästa krydda: vänskapen. På ett synnerligen lyckligt sätt anknöt tal. till slut dagens mera enskilda högtidlighet med den under de senare dagarne började och afslutade allmännare: det skandinaviska konstnärsmötet, och slutade med ett lefve för Wadmans minne, för Molin, för konsten och konstnärerna, hvilket efterföljdes af ett fyrfaldigt hurra från de omgifvande djupa lederna. Sångarne uppstämde deretter följande hymn, orden för tilltället författade till en af Par Brikolls högtidskörer: Sång, som bevingar; Sång, som betvingar, Adla i lifvet Allvar och skämt. Glädjen bevinga, Sorgen betvinga. Fyll med din gudom Helt våra bröst. llärmed var den enkla, men vackra och högtidliga ceremonien afslutad och tåget sate sig åter i rörelse till teaterpaviljongen, hvarest det upplöstes. Wadmansbysten reser sig, som förut nämnts på en låg kulle ett stycke nedanför verandan a vestra gafveln al Lorensbergs restaurationsoyggnad och skuggas af resliga björkar och almar. På en finhuggen granitpiedestal, å hvars ramsida ötver en lyra läses: J. A. Wadman och underst på sockeln: Af Göta P. B., höjer sig sjeltva bysten, hvars storlek, efter hvad det vill synas, är 23-delar af Bellmansbystens vå Djurgården. Det är ett kraftigt, ett genialiskt hufvud som konstnären lockat fram ur vronsen. Efter deras omdöme, hvilka personigen kännt skalden, lärer likhelen vara slående, ett resultat desto mera beundransvärdt som prof. Jolin till ledning vid modelleringen icke lärer balt att tillgå annat än ett gipsaftryck taget efter Wadmans död, några silhouetter och ett eller annat bögst ofullständigt litogralierade porträtt af den bortgångne sångaren. Verket hedrar mästaren och det sällskap, som på detta vackra sätt hyllat en af sina yppersta medlemmar! Omkring kl. 1,9 började den kollation, som al medlemmar af Göteborgs samhälle gafs för de främmande deltagarne i konstnärsmötet och tll hvilken ätven främmande publiuster m. fl. voro inbjudna. Deltagarne i kollationen voro mycket talrika och bland desamma räknades äfven ett betydligt antal damer. — t blodslag, och raseriot betog hobland de x tala. att tjena sir Ä