Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 1

som blifvit träffad af ett blodslag, och rascrict petog honom nästan förmågan att tala. — Du ljuger, skurk, stammade han, du ljuger. — Må man låta marquisen komma hit, sade Chanlounean lugnt, får man se om han är sårad eller ej. Hertigens ansigtsuttryck skulle gifvit en observator mycket att tänka på I detta ögonblick var hans tvifvel innu starkare än föregående dag då han såg Martials sär. Man hade hallit det hemligt, nu var det omöjligt att bekänna det. Lyckligtvis för herr Sairmense drog en af domrarne honom ur förlägenheten. — Jag hoppas, herr president, sade han, att ni ej efterkommer denne oförskämde rebells begäran, kommissionen skulle sätta sig deremot ... Chanlouineau utbrast i ett gapskratt. — Naturligtvis, sade han ... I morgon mister jag hufvudet, ett sår är snart läkt, ingenting är då qvar af det bevis jag nämnde. Men jag har lyckligtvis ett annat, materielt, oförstörbart, utom er makt, och som skall tala då min kropp ligger sex fot under jorden. — IIvilket är detta bevis? frågade en annan domare. Den anklagade skakade på hufvudet. — Jag skulle ej gifva er det, svarade han, om pi också erbjöde mig lifvet i utbyte ... Det är i säkra händer, som skola göra det gällande ... Man skall gå till konungen, om det behöfves ... Vi vilja veta marquis de Sairmeuscs roll i denna affär... om han verkligen var