Göteborgsposten – 17 juni 1869, sida 1

bland de våra eller om han blott var en uppviglare för att tjera sina egna intressen. lin domstol, som varit angelägen att följa de oföränderliga reglorna för rättvisans skipande eller helt enkelt varit mån om sin heder, skulle i kraft af sin myndighet fordrat marquis de Sairmeusces oförtöfvade inställelse. Då skulle ollt ha blifvit upplyst, sanningen skulle framgått ur mörkret, Chanlouineaus besynnerliga förtal kunde ha vederlagts. Men militärkom missionen skulle ej handla på detta sätt Dessa min, som suto i stor uniform, voro ej domare hvilka hade i uppdrag att tillämpa en grym lag, men dock en lag!... De voro vorktyg som användes för att förkrossa de besegrade i namn af den barbariska lag som innefattas i två ord: vå victis! ... Presidenten, den förnäme hertig de Sairmense, skulle ej för allt i verlden ha samtyckt till att inkalla Martial. Öfficerarne, hans rådgifvare, ville det lika litet. De voro öfvertygade om att Chanlouinaau sagt en grof osanning och skulle ha trott sig visa för mycken eftergifvenhet om de fästat afseende vid hans påståenden. De fruktade dessutom att de andra anklagade skulle kunnat begagna sig af och missbruka en dylik eftergifvenhet. Sålunda kommo presidenten och domrarne från alldeles olika motiver till samma beslut. Hade Chanlouineau förutsett detta? Man har skäl antaga det. Månne hon utan att ha tagit alla möjligheter i betraktande skulle ha vågat ett så djerft steg? ... Huru det än var härmed, beslöt domstolen efter en