Göteborgsposten – 15 juni 1869, sida 1

det ville han uttala sin åsigt i denna fråga, om hvilken en liflig diskussion förts inom de tre nordiska länderna, mest likväl i Norge och Danmark samt på det mera praktiska området, Hans åsigt vore den att lika litet som man kunde ålägga skalden att alltid hemta sina ämnen ur sitt eget folks Itf, lika litet behöfde målaren ständigt göra det. Ämnena äro blott beroende på yttre förhållanden, men den anda som genomgår hans arbeten den är och förblir alltid beroende af det folks och det lands natur från hvilken han leder sitt ursprung. Ansåg att en frihet i val af ämnen ej borde vara konstnären förmenad. Hr Saloman. Civilisationen utvisar visserligen ett sträfvande till förbrödring, men samtidigt söker nationaliteten att göra sig gällande med ökad kraft. Hos de olika nationaliteterna förefinnas olika lynnen och dessa göra sig äfven inom konsten gällande. Man talar om Citaliensk konsts, fastän inom densamma finnes en mängd högst olika skolor; likaledes äfven om fransk konst, oaktadt det gifves franska mästare, som aldrig målat en bild hemtad från Frankrike, Det nationella i konsten ligger således ej i maneret, ej i valet af ämne, utan i det iur Uvet, i gambandet mellan artisterna och deras folks samt deras lands natur. För utveckling af det nationala i konsten finnes tvenne medel: undervisning och förening. Tal. hoppades beträffande det sistnämnda af dessa medel, att detta möte, hvilket vore att anse som en början till en dylik förening, måtte för nämnda ändamål bli något mera än ett flyktigt angenämt minne. Arkitekten V. Klein från Köpenhamn upplästo ett längre skriftligt anförande samt framhöll att de tre nordiska ländernas konst egentligen blott vore en enda, fastän gående i trenne olika skolriktningar. Protokollssekreteraren N. F. Sander framhöll huruledes konsten utgör en budbärerska från folk till folk och således måste ega sitt folks individualitet och dess prägel — det nationella — för att ega verklig betydelse. Trots sin universalitet är hon dock icke kosmopolit. Hon är beroende af nationalitetsbegreppet, d. v. s. af de egenskaper, som ligga i ett folks våsende. Hon måste derföre äfven utveckla sig inom sin egen nationalitet, och det är sålunda berömligt, då vår kongt utvecklar sig bl. a. på grund af vår mythologi och historia. Vi måste stryka bort det främmande, som vi ofta vilja efterapa; detta efterapande är lika farligt, som att menniskor fara öfver hafvet — för att spårlöst försvinna. Det är ur nationen konsten måste utveckla sig. D:r Sohlman ville besvara den framställda frågan med: ja. Det ligger i konstens och konstnärernas välförstådda intresse att söka sin utveckling i det nationella. Man eger rätt att protestera mot det nationella sträfvandet inom konsten, ifall detta tages till förevändning att upphöja något som icke är konstskönt. Konsten står emellertid i oupphörlig vexelverkan med lifvets öfriga andliga krafter. I en estetisk afhandling, som sett dagen just här i Göteborg, hade yttrats att det vore lika orimligt att tala om en national konst, som om national vetenskap. Men tillochmed vetenskapen är ofta national hvad metoden beträffar, ty denna är specifik för olika nationer, hvilket medför beaktansvärda fördelar. Att detta skall vara ännu mera fallet inom poesien och konster, som mera direkt sammanhanger med nationernas hjertelif är klart. Konstens uppgift är visserligen ej att vara nationel, utan skön, men ju mera djup konstnären eger dess mera nationel är han äfven. Han behöfver ej ställa som uppgift för sig: ÅJag vill vara nationel4, han är det tlllfölje af sina intryck alltifrån barndomen, han har ständigt med sig sin nationella bismak. Winckelmann liknade skönheten vid en kristallklar källa, som är bättiv Ju mindre bismak hon eger, men fara vore att skönheten då för vår tid skulle bli alltför vattenhaltig och kanske frysa till is i vårt klimat. För att vinna formfulländning må man studera det yppersta som alla land och tider ha frambragt, men för öfrigt må man minnas att 4i många former triss det sköna och sträfva efter att vinna detta, sådant det är egendomligt för individen och nationen. Det är en lycka att en dylik arbetsfördelning finnes inom det andliga lifvet och vill man se en flack kosmopolitism realiserad, så må man se en del af den ryska aristokration — det är ej ett lockande exempel. Hvarför vi ej i Sverige märka att den nationala konsten gör framsteg, det är dels den omständigheten att konsten går något långsammare framåt än poesien, och dels den större svårigheten vi sjelfva ha att märka framstegen. För en utländning är helt visst denna nationala utveckling, som redan egt rum, mera märkbar. Begärelsen att träda utom det nationella korrigerar sig dessutom sjelf, ty de stora nationerna värdera blott de konstverk från främmande land, hvilka utgöra ett genuint uttryck af det nationala lifvet hos ett folk som på sitt håll bidrager till kulturarbetet. — Låt det konstsköna hos oss andas med lifvets fulla värma och låt det asspegla vårt eget solkliss fröjder. D:r Lamm ansåg att det nationella i konsten ligger i val af ämne och att en konstnär, då han målar nationelt, bör välja nationala ämnen. Väljer han åter främmande ämnen får i hans utförande lika litet ligga någon bismak af hans nationalitet som t. ex. en svensk, då han talar fransyska, bör bryta på något annat språk. Prof. Scholander. Konsten behöfver ej sträfva efter det nationella, ty konstnären och hans nation stå i oupphörlig vexelverkan på hvarandra. Söker han ock att bli kosmopolit, så kan han ej undgå, isynnorhet om han återvänder hem, att åter bli nationell och han fogar sig villigt under det kära oket. Detta gäller ännu mera om konsten sjelf, ifall den får fortlesva. Mötets resolution blef att man skulle anse frågan besvarad genom den förda diskussionen. Den andra frågan var denna: Kan en sjelsständig nordisk byggnadskonst utbildas på grundvalen af förhandenvarande minnesmärken? — — —