Göteborgsposten – 14 juni 1869, sida 1

sjeltva och allmänheten genom stt, såsom hr Hierta föreslagit, taga skandaltidningsrne omhand, och dessutom är det ett högst påkostande arbete att röra i all denna obehaglighet. . Hr Sehllman erinrado att då ansvarigheten bestämdes, så tänkte man sig ej att den skulle kunna missbrukas på sådant sätt och så skamligt som nu skett. Det är dock ett stort företräde hos vår trycksrihetslag att der icke finnes Dågon successiv eller splittrad ansvarighet mellan författare, utgifvare och boktiyckare, utan att ansvarige utgifvaren ensam står som en persona moralis. Detta goda börkej borttagas, utan blott missbruket förhindras genom att stämpla och straffa detta missbruk såsom ett groft brott. — Det vore ej underligt, om de hederliga tidningarne droge sig för att byta ord med skandalpressen: detta skulle vara detsamma som att tvista med en roddarmadam eller en drucken. Måhända var det dock vrätt af tidningarne på fyratiotalet, att de ej genast satte yxan till roten utan visade ett slags klemighet, då Folkets Röst och Söndagsbladet först började plöja de smutsiga vågorna på skandalens haf. Skulle emellertid tidningarne kunna komma öfverens att härutinnan söka uträtta något, så borde man uppträda med samlad hand. . Hr Blomstrand yttrade att tryckfriheten vore till för ; folkets skull. Regeringarne ha också alltid förklarat att den leder till upplösning. Folket det är ej de som ha makten, ej de som anse sig bildade. Det är den undertryckta allmänheten som behöfver tryckfrihet. Anovaringssystemet har uppkommit genom trakasserier som verkliga ansvariga utgifvare fått undergå; man har måst begagna utvägar. Det skrif pa ordet gör aldrig skada, ty om det är lögn, så blir det genast vedorlagdt. Skandalpressen lefver derför att den gerna läses, och den läses gerna derföre att den stora allmänheten vet att ingen menviska är felfri och vill so hvilka fel hon och en bland nästan har. Detta gäller isynnerhet den stora massan af embetsmän. Det hänger äfven tillsammans med att makten skall tagas från dem som inneha den och läggas i andra händer. Farligare än det tryckta ordet är sqvallret. Om skandaltidningarnes oriktiga uppgifter rättades, skulle deras ämnen fråntagas dem. Hr UIedlund fann det besynnerligt, att de som vilja utdöma ansvaringar dock ej vilja ha förändring i en lag, som är rent af osedlig. Emot ett yttrande af hr Soblman, att talmens förslag till ändring i tiyckfrihetslagen skulle leda till inqvisition, anmärktes, att hr Sohlmans förslag, att man skulle pröfva om tillstänasbevis utfärdats på rätter man, just leder till ioqvisition. Enligt talarens förslag skulle juryn pröfva om utgifvaren af en tidning är oskyldig tll ett åtal. Förklaras han oskyldig, hvilar ansvaret på boktryckaren, hvilken i dettå fall bevisningsskyldighet åligger. Den omtalade enheton mellan den moraliska och inridiska orsvarigheten finnes icke heller med ansvaringarne; tillständsbeviset är blott och bart ett papper, som skulle kunna borikastas vär som helst. Funaes det ej, skulle hr Dahlbamwar kunna framtiäda inför domstolen och säga: Jag är ansvaringen. Hvad beträffar deaf tal. föreslagna bötesbeloppen vore de ganska höga, men man kunde väl ej af en tidmngsiedaktör begära, att han skulle föreslå de högsta: det funnes nog de som ville ataga sig den saken. Hr Sohllman. IIr Blomstrand har sagt, att man ej bör bryta stafven öfver en lag, derför avi den alföljes af missbruk; men om man ser hvar källan och roten till missbruken äro, vore det besynnerligt, om man ej skulle söka undamödja dem. Enligt denna sats skulle man aldrig kunna åvägab inga reformer. lr Blomstrands hade våstått, att det ej vore så farligt med tryckfrihetens missbruk, cmedan lögnen genast! vederlägges eller straxt glömmes; men äfven den mest optimistiska tillit till sanningens makt att göra sig gällande lärer väl ej kunna antaga denna sats. Den skulle kuona godkännus om alla publicister vore vältänkande, men då tryckfriheten är så vidsträckt, art äfven de minst rättrådige kunna begagna sig deraf, är det nödigt att dessa personer kunna kontrolleras. Det är ej mängden af de anmärkningar, som den nu åsyltade delen af pressen gör, ej heller det böbelaktiga språk den begagnar, ehuru detta vänjer allmänheten vid att tänka och utrycka sig pöbelaktigt, det är ej detta, som hos en del af pressen är det sarliga, utan dotta är dena fullständiga emancipationen från det faktiska, som utmärker den. En hvar kan göra misetil, men denna del af pressen bryr sig ej derom. Allt skall slungas in i spalterna, lika goat från hvilken källa. Detta medför en Ios uppfattning af pubiicistkallet och är i högsta måtto skadligt för det allmänna bästa. — Beträffande de olika förslagen till förändringar i tryckfribetslagen, yttrade tal., att hr Hedlunds förslag väl ej Vore så vådligt, såsow öppnande fält för chikaner, som konstitutioatskottets, men det medförde dock en råttsosäkerhet, som ej borde finnas. Boktrycka en kan aldrig veta om hans bevisning skall af juryn godkännas, och att kasta ansvaret på ett dödt ting, på boktryckeriet, är blott ett maskeraut borgenssystem. Hr Mall trodde ej att någon lycklig ändring kunde åstadkommas. Intet af de framställda lorslagen hade betunnits dug igt Hvad hr Sohlmans beträffar gör det ju detsamma för ansvaringen om han blir dömd tör bedrägeri eller för tryckfrihetsbrott. Skandalpressen borde bekämpas af hvarje tidning. Hr Erik Bögh ville upplysa om huru förbållandena voro i Danwark. Älven Danmarks tryckfrihetslag hade blifvit eluderad, men olåägenheterna hade asbjelpts af siz sjelf. Denna lag lägger ansvaret på torfettaren, då dennes namn är utsatt. Är fråga om en tidning, bär en person som undertecknat en arti kel med sitt namn, ansvaret derför; är artikeln anonym, anevarar tidningens retak Den som bär detta ansvar bör naturligtvis vara vederhäftig person. Visserligen ha iryckfrihetsmäl blifvit anlagda mot fingerade redaktörer lelede), men de som begagnade dylika leiede blefvo tilltalade för förfalskningsbrott och nu finnes så godt som inga dylika leiede, Rättsprincipen är att man i tryckfrih tssaker först håller sig till författaren; utgifvas skrifter utan författarenamn vänder man sig till förläggaren, och finnes icke heller denne utsatt, till boktryckaren. Detta synes i principen vara den rätta vägen. Hr Will kunde ej finna, hvarför det skulle vara någon olikhet i lagstiftningen för å ena sidan tidningar och å andra böcker och broschyrer, hvilka senare ofta kunde vara auf det giftigaste innehåll, och för bvilka man dock ej behöfde uttaga tillståndsbevis. Yrkade derföre att tillståndsboviset måtte tagas bort. Hr Bilow ansag ansvaringesystemet vara en vanära för svenska pressen och tal. skulle blygas för ait skrifva i en sådan tidning, der ej utgifvaren sjelf försvarar sitt ord. Men det är svårt att komma åt detta system. Att taga bort tillståndsbevisen skulle föranleda inqvisition. Hr Strohlonorf anmärka. a Mm