Göteborgsposten – 11 juni 1869, sida 2

— Så mycket värre kör den som skulle våga ofreda oss, sade han i det han vred sina mustascher, civil eller militär! Ej sannt, ni andra? De båda soldaterna uttryckte nu som vanligt sitt bifall med en ed. Baronessan dEscorval och Marianne sågo dem också antingen följande efter eller gående före vagnen. — I sådana hjertan ha erkänslan och medlidandet tagit sin tilldykt, sade baronessan. De andra, de mäktiga äro oförsonliga ... Ah! vi skola ej kunna rädda min man, en inre röst säger mig det. Och dock är det en tröst för mig att komma honom närmare ... Utan tvifvel skola fängelseportarne vara tillslutna för mig, man skall ej låta mig tränga ända in till honom, men han skall ana min närvaro tvärsigenom murarne ... Mitt hjerta skall bland alla fönstren i citadellet upptäcka det som hör till det fängrum, hvari han förvaras ... Man skall döma honom, men Gud skall ge mig styrka att stå upprätt vid foten af schavotten för att mottaga sista blicken af den som varit allt för mig härnere. Denna djupa och så att säga resonnerande smärta var så sönderslitande, att Morianne måste anstränga sig till det yttersta för att ej brista i tårar... Det var ju hon, Marianne, som dragit olyckan öfver denna förut lyckliga familj. Och hennes far och bror, anstiftarne af detta olycksaliga uppror, voro i säkerhet då baron dEscorval kanhända med sitt lif skulle få umgälla sin okloka handling ... (Forts.)