Göteborgsposten – 11 juni 1869, sida 2

Från Utlandet. I Times för d. 5:te d:s finnes ett referat om debatten rörande Alabamafrågan i engelska Öfverhusets sammanträde dagen förut. Anledningen till diskussionen var en begäran af lord Stratford de Radeliffe om, att de båda Alabamakonventionerna och öfriga aktstycken skulle framläggas i parlamentet. Regeringen hade emellertid redan gjort det; men lord Stratford ville likväl anföra sina skäl för den gjorda begäran, bland hvilka det vigtigaste var, att regeringen gifvit pressen upplysningen förr, än den gifvit parlamentet den, hvars värdighet kunde deraf lida. Han erkände noggrannheten i den framställning, som Times gifvit af underhandlingarnes gång, men inlat sig i öfrigt icke synnerligt på sjelfva saken, emedan han ville undvika framkallandet af en oläglig debatt om tvisten mellan England och Förenta Staterna. Han ogillade ej regeringens handlingssätt. Båda ministrarne hade haft ett mycket svårt värt att utföra; de skulle å ena sidan tillfredsställa en liflig önskan om bevarandet af ett vänskapligt förhållande mellan tvenne nationer, som hade de aldra största skäl att lefva i fred med hvarandra, och å andra sidan upprätthålla kronans och nationens ära. För ögonblicket stodo sakerna så, att ett tördrag, hvilket upprepade gånger ändrats efter den amerikanska regeringens önskan och derpå sanktionerats af den amerikanska senaten, blifvit af sagde senat förkastadt. England kunde nu, eftersom det fann det ändamålsenligt och öfverensstämmande med sina intressen, taga initiativet till nya underhandlingar eller vägra att på nytt taga saken under behandling. Man hade skäl att antaga, att Sumners lidelsefulla, ända till absurditet extravaganta tal funnit sitt motgift i det amerikanska folkets sunda omdömeskraft. Man måste sörnustsenligt vänta, att England ej skulle mötas af förslag, som rättvisa, ära och nationens intressen tvungo det att förkasta, om det förklarade sig villigt att återupptaga underhandlingar, hvilka skulle afse undanrödjandet af hvarje orsak till missförstånd mellan de båda länderna. Man hade sagt, att Unionen skulle se tiden an och först ställa England till ansvar, då det betunne sig i en svår ställning, under det att den sjelft återigen hunnit bemästra sina svårigheter. I ett sådant ögonblick skulle Förenta Staterna ha för afsigt att uppträda, för att föreskrifva England sina vilkor. En så låg misstanke måste han tilloakavisa. Det hängde visserligen några moln öfver den vestra horisonten, men han litade tryggt på den allmänna meningen i båda länderna, på de gemensamma intressena och det nationala bandet. Slutligen tröstade sig lord Stratford dermed, att det nya amerikanska sändebudet var en utmärkt och ansedd man, hvars instruktioner skulle, hoppades han, sätta honom i stånd att uppfylla Englands fredliga förväntningar. Lord Clarendon lemnade nu en redogörelse för de misslyckade underhandlingarnes gång, i allt väsentligt öfverensstämmande med den framställning af desamma, som vi