Göteborgsposten – 11 juni 1869, sida 2

förut efter ÅTimes lemnat. Han dröjde särskildt vid alla de skäl, som talade för, att Reverdy Johnson haft fullständig fullmakt att afsluta en öfverenskommelse i den amerikanska regeringens och det amerikanska folkets namn. Reverdy Johnson hade uttryckt de vänskapligaste känslor för England och den uppriktigaste önskan om att göra slut på all tvist, det hade varit kändt af alla i Förenta Staterna, hvilka åsigter han hyste, och hans utnämning hade enstämmigt gillats af senaten, fastän detta satt sitt veto emot nästan alla andra diplomatiska utnämningar, som presidentenJohnson företog. Regeringen i Washington hade gjort fördraget om de naturaliserade borgarena till en conditio sine qua non för ytterligare underhandlingar, och det kom till stånd. Etter det fördraget om Alabamafrågan undertecknats d. 10 Nov., ingick ett par dagar derefter ett telegram från Seward, i hvilket han förklarade, att han i ett för allt kunde ingå på detsamma, om blott mötesplatsen för den internationala kommissionen förändrades, och lord Stanley lemnade härlill sitt samtycke. Ilan (Stanley) hade derför allt skäl att tro, det mr Johnson ej allenast var fullt bemyndigad att underteckna öfverenskommelsen, utan att denna äfven skulle bli fullständigt gillad af mr Seward, som kände hvarje steg, som i saken tagits. Först d. 27 Nov. hade lord Stanley fått veta, att man i Washington gjorde invändningar mot traktaten, och d. 1 Dec. hade invändningarne blifvit närmare kända. Efter ministerskiftet hade Seward skrifvit till lord Clarendon, att denne för all del ej skulle fordra den afslutade öfverenskommelsens framläggande för senaten, och anmodat honom att fullborda ett godt verk. Den 14 Jan. 1869 hade han (Clarendon) afslutat en ny öfverenskommelse med Reverdy Johnson. Det skulle vara onödigt att dröja vid olikheterna (bifall), alldenstund båda fördragen äro döda och begrafna. Om frågan längre fram kommer att väckas i huset, skall han lemna alla upplysningar, och en hvar opartisk skall då finna, att man gjort allt möjligt, för att tillmötesgå den amerikanska regeringens förslag. Han ville ytterligare tillägga, att Reverdy Johnson, under det fördraget förhandlades inom senaten, gitvit honom ett meddelande om, att den amerikanska regeringen hade fordringar på den britiska, hvarom det ej var fråga i fördraget, och med hänsyn härtill ville ha en paragraf tillagd. Härpå hade han naturligtvis ej velat ingå. Sumner tal i senaten, innan den förkastade fördraget, var i hög grad beklagligt (starkt bitall). Mon man bör efter mitt förmenande ej lägga för stor vigt vid detta tal; mr Sumner är ej medlem af regeringen, han talar icke under någon ministeriel ansvarighet, ech fastän senaten understödde honom med sitt votum, ha vi ej något skäl att veta, det medlemmarne af denna majoritet anslöto sig antingen till hans extravaganta fordringar eller till hans framställning. Lord Clarendon sade sig likasom lord Stratford lita på det amerikanska folkets sunda förstånd, hvilket skulle leda det till att bedöma Sumners tal på ungefär samma sätt som i England. Både Reverdy Johnson och Sumner hade gjort England en stor tjenst. Reverdy Johnson hade genom sitt uppträdande i oräkneliga allmänna församlingar gifvit det engelska folket tillfälle att visa, att det hyste de vänskapligaste känslor för amerikanarne. Sumner hade genom sitt tal i den amerikanska senaten framkallat ett svar från hela den engelska pressen utan undantag, hvaraf framgick, att huru mycket det engelska folket än önskade freden och huru stort värde det än satte på Förenta Staternas vänskap, så fanns det likväl en sak, hvarpå det satte ett ännu större värde och hvilken det aldrig kunde uppoffra, neml. sin nationalära (starkt bifall). Till slut förklarade lord Clarendon, att han ej kunde förutsäga huru sakerna skulle gå. I afseende på den engelska regeringens uppträdande kunde han endast lemna den försäkran, att det skedda ej försvagat de vänskapliga känslorna för Amerika eller önskan att få tvisten afgjord. Han ansåg det likasom lord Stratsord för ett godt omen, att Förerta Staterna valt Motley till sin representant. Han hade naturligtvis haft det nöjet att sammanträffa med mr Motley, men de hade icke utvexlat några officiela meddelanden, och han kände ej det nya sändebudets instruktioner. Etter det här anförda skulle huset, trodde han, helt säkert gilla, att han ansett det för sin pligt att vara återhållsam i sina yttranden. Bifallsrop från båda sidor af huset följde på lord Clarendons tal. I evangeliska föreningshuset i Berlin har bildats en förening till befrämjande af evangeliets spridning i Spanien. Professor Kleinert larmnada satt on eg oo 6