Vagnen hade ej hunnit mer än ett kori stycke på Storgatan, förran abbe Midon och Maurice hade märkt flera hvita affischer uppklistrade på väggarne ... — vi måste veta hvad dessa innehålla, yttrade de samtidigt. De läto vagnen stanna nära en sådan affisch, framför hvilken redan förut en nyfiken stod, stego ur och läste I detta tillkännagifvande: Artikel I. Innevånarne i det hus, i hvilket Lachej neur bodde skola öfverlemnas åt en militärdomstol för att dömas enligt krigslagen. Artikel II. Den som öfverlemnar besagde Lacheneur, död eller lefvande, erhåller en summa af 20,000 francs i gratifikation. Detta var undertecknadt: hertig de Sairmouse. — Gud vare lofvad!... utropade Maurice, Mariannes far är räddad!... Han hade en god häst och på två timmar ... En knuff af armbågen och ett ögonkast från abbå Midon tystade honom. Abben pekade på den man som stannat nära dem... Denne man var ingen annan än Chupin. Den gamle tjufskytten hade igenkänt dem, äfven han, ty han blottade sitt hufvud för kyrkoherden i Sairmeuse, och med blickar som lyste af girighet yttrade han: — Tjugotusen francs! ... det är en summa det! På räntorna deraf skulle man kunna lefva godt!... Abbe Midon och Maurice ryste då de åter stego upp i vagnen.