Göteborgsposten – 10 juni 1869, sida 1

nius IV var mera hängifven åt klosteroch kyrkliga frågor än åt humaniora, men han drefs likväl så mycket framåt af tidens ström, att han utförde det ganska vigtiga verket att omskapa universitetet i Rom, hvilket under den påfliga anarkien hade råkat i förfall. Nicolaus V åter var sjelf en mycket ifrig humanist och han beslöt genast att göra sitt hof till Åett sänggudinnornas hol. Det är knappt möjligt annat än att problemet måste ha trängt sig på honom med stor kraft, ty utom det att han älskade klassiska studier, var han en dygdig prest och önskade att värdigt fylla sin plats som Kristi vikarie på jorden. Kunde han ha varit hlind för att en Valla, en Filelp och tillochmed en Poggio, andra af den tidens humanister att förtiga, voro alltför litet. uppbygglisa mönsterbilder för att godkännas af on päfve? Luei Seclen wolmen, ach! in metnem Brust skulle han kunna ha sagt med Faust, ifall han såg sig sjelf sådan som vi blicka tillbaka på honom, eller ifall ban kunnat förutse vissa oundvikliga resultater af den kultur, till hvilken han gaf sin sanktion: romerska akademiens orgier under dess Pontifex Maximus några år senare, rörande hvilka, i förbigående sagdt, von Reumont omnämner några nyare mycket märkvärdiga upplysningar från catacomberna; eller ännu mera: den vällustiga verldslighet inom Leo X:s litterära hof, hvilken genom himlens beslut framkallade Luthers ödesdigra vrede. Pius IT var liksom Nicolaus en personlig vän af lärdom och hade före sin upphöjelse utmärkt sig som författare. Hans hot representerade den andra generationen af humenisterna, liksom Nikolai hade representerat den första. Under Pius — sjelf en historiker — tillarogo sig historien och antika inskriptioner en särskild uppmärksamhet, hvarvid de poetiska och filosofiska ämnen, af hvilka de tidigare forskarne varit upptagna, blefvo lemnade i bakgrunden. De inhuggna inskriptio nerna på Roms stenar hade till en början blifvit jemförelsevis förbisedda för itvern att samla manuskripter, och detta är att beklaga, enär tiden och tilldragelserna under mellantidena åstadkommo åtskillig skada på de förstnämnda. Pius II dog samma år som Cosmo di Medici, och dessa båda litteraturens beskyddare sammanföllo nära nog med utgifvandet af den första bok som blef tryckt i Italien, i klostret Subiaco 1465. Detta var en betydelsefull tidpunkt, efter hvilken de tidigare humanisternas ära och drömmar synas i någon mån ha förbleknat. — I stället för att gå längre i fulla dagsljuset, så låt oss ännu dröja något vid den minnesvärda dagningen. Intet är på sitt sätt mera öfverraskande än den hastiga utvecklingen af förut befintliga förhällanden, hvilken vi ofta bevittna just före utbrottet af någon stor revolution, just bestämd att undantränga dessa förhållanden. Sålunda såg man inom de mest utvecklade länderna inom Europa omedelbarligen före anläggandet af de första jernvägarne stora ansträngningar göras, för att icke blott föröka vagnens snabbhet, utan äfven anlägga nya och jemna vägar i stället för dem, hvilka gingo backe upp och backe ned, på hvilka våra aldrig brådskande förfäder voro belåtna med att färdas. Jemförliga härmed voro bokskrifningsfenomenerna under åren 1420—1465. Man egnade sig con furore åt att samla böcker och att mångfaldiga manuskripter, och afskrifningskonsten tog stora steg framåt i skicklighet, snabbhet, noggrannhet och skönhet. Det stora öfverflödet på linnepapper bidrog till att mång faldiga böckerna och göra dem billigare; afskrifning såsom yrke upptogs af många flera personer än förut, och den efterfrågan, som törefanns för deras alster, kan inses, då man hör att hertigen af Urbino för sin ryktbara boksamling under fjorton års tid både i Flo rens och i sin egen stad använde icke mindre än från tretio till fyrtio afskrifvare, alla oupphörligt i arbete. Icke att tala om de skatter, som i Florens samlades af Cosmo di Medici, täflade de fleste af småfurstarne med hvarandra i att samla talrika och dyrbart prydda manuskripter. De femhundra volymer, bundna i purpurrödt satin, hvilka förvånade den illitterate påfven Calixtus III, hvars korta regering inföll mellan Nicolaus V:s och Pius 1I:s, utgjorde blott en tiondedel af de manuskripter, hvilka Nicolaus — sjelf en afskrifvare a! första ordningen — hade anskaffat för Vaticanen, och af hvilka många voro grekiska med stor kostnad eftersökta i sydöstra Europa