Göteborgsposten – 10 juni 1869, sida 1

och i Asien. Den allmänna rörelsen inom den lärda verlden öppnade dessutom nya fält för företagsamheten och framkallade nya klasser och variationer af menniskor. Bokjagt blef ett ganska inbringande yrke, och länge dröjde det icke heller innan köpmannaförbrytelser, ådana som svek och förfalskning, följde den ärliga handeln i spåren. Såsom ett prof på en kringvandrande bibliopol, hvilken ingen annan tidpunkt än just denna skulle kunnat frambringa, återgifva vi hr von Reumonts grafiska beskrifning af Ciriaco från Ancona: Under de första åren af Eugens regering fanns i Rom en märkvärdig person. Ciriaco Pizzicolli från Ancona var en förebild för de vandrande antiqvitetsoch bokjägarne på den tiden, dessa sammansättningar af lärda och handlande, kände vid alla Europas hof, förbundne med alla lärda, redan under sin lifstid ofta misstänkte för charlataneri och betraktade med misstänksamma blickar, ehuru det visat sig att resultaterna af senare forskningar bekrättat deras bestridda upptäckter, såsom fallet var med Ierodoti berättelser. Ciriaco var mångfaldiga gånger i Grekland, Rumenien, Mindre Asien och Egypten, dels af egen impuls, dels i uppdrag af rika magnater, synnerligast de ledande adelsmännen i Venedig. Han snokade omkring öfverallt på de grekiska öarne under de venetianska och genuesiska dynastierna; han var på Cypera under Lusignanerna och blund de ödelagda städerna på ioniska kusten samt i Alexandria. Hans resor sträckte sig äfven öfver Mesopotamien, Persien och Indien. Han samlade manuskripter, marmoroch bronsarbeten, mynt, allt hvad han kunde få tag i och drog en massa af kuriositeter med sig under sina resor härs och tvärs i Italien. Ilan vände äfven sina observationer mot inskriptioner, och hans namn är bättre ihågkommet inom den litterära verlden genom samlandet af hvad andra skritvit än genom hans egna skrifter, hvilka till största delen gått förlorade. Han gjorde ofta bristfälliga afskrifter och blef understundom narrad af förfalskningar. Försalskningar, som han sjelf begått har han oftare blifvit beskylld för än öfverbevisad om. Men den omständigheten att han blef utsedd till ciceron för kejsar Sigismund -vid dennes besök i Rom, är ett bevis på att han var fullkomligt bekant med denna stad, hvilken ofta varit hans boningsort. Påfven Eugen mottog honom med nåd och vilvilja, såsom bevisas af det långa bref, hvilket Ciriaco adresserade till honom och i hvilket han gaf en berättelse om sina resor och upptäckter samt på ett pratsamt och sjelfbehagligt sätt utbredde sig öfver sina egna förtjenster. Carlo Aretino och Pietro Donato, biskop af Padua, Giovanni Aurispa och Stefano Porcari skrefvo vers öfver honom. Han dog omkr: 1450 i Cremona sextio år gammal, alltjemt med oförminskad lifskralt sysselsatt med planer till nya resor?. Då boktryckerikonstens resultater blefvo bekanta för verlden, förlorade den litterära karakteren något af sin egendomlighet och hemlighetstullhet och de föregående lärdes skryt skulle ej vunmt anklang vid Alexander VI:s hof. Å andra sidan bidrogo ej de afgjordt verldsliga böjelserna hos päfvarne efter Pius II att höja den intellektuella måttstocken hos hofven. De voro dock ej känslolösa för litteraturen. Sixtus IV hade passion för att samla böcker och gynnade litterärt folk. ÄÅtven Alexander VI:s laster mildrades något af ett drag af denna ädla smak. IIans befriande af Pico della Mirandola från inqvisitionens besvärliga förföljelser bör ihågkommas såsom en förtjenst.