Göteborgsposten – 10 juni 1869, sida 1

beröring utgör just det intressantaste af förutnämnda volym. Den klassiska återuppståndelsen i semtonde århundradet var hufvudsakligen en fortsättning af den impuls som framkallades af Boccaccio och Petrarcha i det fjortonde, men den visade åtskilliga egendomliga drag och utvecklade sig till en del ur oberoende omständigheter. Den var vida mera hednisk. Humanismens förkämpar glömde aldrig sin kristna ståndpunkt. Petrarchas diatriber mot den korrumperade kyrkan härflöto lika mycfrån hans religiösa öfvertygelse som från hans tillbakablickande patriotism, och den klassiska lärdom hvilken beredde honom så mycken glädje ställdes af honom alltid i andra rummet i förhållande till den kristna kulren. Denna lärdom betraktades icke heller gynnsammare af påfvarno på hans tid, och den tysta oppositionen emellan kyrkans intressen och den andliga kulturen erhöll sin naturliga utveckling då i nästa skede de humanistiska studierna helt och hållet skiljde sig från det kristna tänkesättets lif. Femtonde århundradets lärdom, föregående och skiljd ifrån det mediceiska Florenss platoniska skola, var föga annat än ett försök att g lvanisera den gamla hedendomens döda kropp, i den besynnerliga och nästan obegripliga öfvertygelsen, att denna åter skulle kunna lämpa sig till europeiskt lif och moral. Naturligtvis icke så som skulle de, hvilka sökte återväcka denna hedendom, trott på Mars, Bacchus, Apollo 0. s. v., men de voro berusade af de litterära retmedel som öfverflödade tills deras mytologiska idter togo absolut herravälde öfver deras tal och fantasi, medan de — hvilket var en ännu betänkligare följd — icke drogo i betänkande att öppet bekänna och i sina skrifter efterhärma den verldslighet och grofva sinnlighet som utgjorde en del af den hedniska ethikon. Det är detta som gör förbindelsen mellan kyrkans hufvud och femtonde seklets humanister till en så stor anomali. Sjelfva förbin delsen kunde dock knappast undvikas. Påfvarne hade tillräckligt fått bevittna faran af att ställa sig på okunnighetens och barbariets sida. De som regerade omedelbarligen efter schisnens upphörande hade af omständigheterna blifvit tvingade att lefva bland menniskor, och i städer öfver hvilka den nya upplysningen sken; och särskildt hade de bevittnat den andliga lifligheten i Florens, hvarest ätvens före medicåernas lysande dagar, fria studier både skyddades och idkades med stor tätlingsifver af ledande män ur båda partierna. Rom å andra sidan saknade helt och hållet infödd kultur. Florentinarne kallade föraktfullt dess innevånare för en nation af koherdar. Kulturen kunde blott importeras dit såsom en utländsk handelsvara. Då Martin V år 1420 steg upp på påfvestolen hade Italiens intelligens i allmänhet erhållit en ny och speciel impuls. Den päfliga hufvudstaden, återställd till sin förra värdighet, kunde ej längre försumma denna intelligens. Den egentliga berusningen af den klassiska bildningens åternppväckande daterra sig synnerligast från konciliet i Constans 1414—1418. Icke nog med att der voro församlade lärda män från alla håll, hvilka under litterär diskussion kunde jemföra sina iakttagelser, utan, och i främsta rummet, der fanns äfven Poggio Bracciolini, den man som bland alla andra genom sin fit, nyfikenhet, pratsamhet och litterära takt var bäst passande att till gagn för efterverlden bli bibliomar, och han fick först genom berättelser veta hvilka skatter af manuskripter som lågo fördolda i de kringliggande klostren, synnerligen S:t Gath. Omedelbarliga följden häraf var hans litterära undersökningar under år 1416, och nu började otaliga efterapare och medtäflare till de klosterliga guldfälten. Det gällde hvem som skulle dyka djupast ned i spindelväf och dam för att uppgräsva en afhandling af den eller den då för tiden nästan som en legend betraktade antika skristställaren, eller på deras eget språk som ännu dostade af föråldradt chevaleri, det gällde hvem som skulle utföra de djerfvaste dater för att befria deras ärorika försäder från dessas fångenskap i tyskars och galliers fängelser. Den klassiska entusiasmen i dessa dagar, för vissa lynnen otvifvelaktigt icke mindre retande än den derpå följande geografiska upptäcktens romantik, har fått ett lämpligt uttryck i ett ode af poeten i Leopardi. Påfven Martin V uträttade icke mycket mera för lärdomens sak än att han förde ett , . iu Jm — —— — — —