Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 2

måste man göra honom, sökt att på bästa sätt uppfylla sina förbindelser, men han har misslyckats. Efter aderton ärs undertryckande är socialismen lika stark och bättre organiserad än förr. Den har växt i tysthet och mörker. I afseende på Frankrikes yttre storhet stå ett enadt Italien och ett enadt (2) Tyskland nyskapade vid dess gräns. Tid har förunnats Napoleon III — aderton år för en man som redan passerat lifvets middagshöjd! — slutet af en långvarig regering kan beräknas skola inom kort tid inträfka och räkenskapsdagen nalkas. om den första klausulen i kontraktet har jag ingenting att säga, ty den utstwäckning, i hvilken socialismen spridt sig bland folkklasserna, har endast uppenbarat sig genom valen, och ingen förkunskap om desamma inverkade på rösterna. I detta afseende ansåg bourgeoisien sig sjelf säker. Valen i de stora städerna hänvisa utan tvifvel hotande på en dag, då den allmänna omröstningen, kännande sin fulla styrka, kan göra sig till politiska yrkesföreningar, i ändamål att skapa en klasslagstiftning, men detta är en fara för framtiden; stormmolnen skocka sig från alla håll å vår politiska horisont. Det är icke uppfyllandet af den andra klausulen, angående Frankrikes öfvervigt i Europa, som aflägsnat bourgeoisien. Då Ludvig Filips regering föll — en regering som med alla sina fel likväl gat Frankrike aderton års fred och välstånd — försökte bourgeoisien ej att understödja henne, fastän hon räknade isynnerhet på dess underStöd och fastän den i sjelfva verket upprättat henne. Den hade fördrifvit Carl X med hat, den såg med likgiltighet Ludvig Filip resa. Det var ej derför att hans regering var illiberal och emot alla reformer, ty inom få år lade Frankrike all sin frihet under en diktators fot; men derför att hon var en prosaisk, ockrande, småplottrande regering, en regering utan storhet, ära eller prestige, som icke tillfredsställde landets förhoppningar. Det var, sade man, en regering, som ville ha fred till hvad pris som helst, alltid beredd att krypa under England, för att bevara alliansen; en regering som ej innehade sin egen plats i Europa! Det var en allmänt trodd legend, att lord Palmerston en gång sagt, att, om han ville, kunde han låta Ludvig Filip gå genom ett nålsöga. En hvar, som samtalat med franska demokrater, har hört denna anekdot och anmärkt den sura mine, som städse åtföljer den. Napoleon III skulle till hvad pris som helst återinsätta Frankrike på dess rätta plats — på den främsta platsen. Han var en äfventyrare och man kunde vänta, att han skulle med sin stora makt uträtta något stort. Tillochmed hans dåraktiga företag vädjade till en viss ridderlighetskänsla, som utgör ett af de mest framstående dragen i den franska nationalkarakteren. Han skulle ej tagas i släptåg af Eygland; han skulle ej stå stilla och, såsom Ludvig Filip gjort, se på, huru Polen mördades. Sjelfva hans val var en kraltyttring. Han tillhörde en familj, som Europas förenade suveräner uteslutit från Frankrikes tron; hans tronbestigning sönderref 1815 års fördrag och utgjorde hämnden för Waterloo. Namnet Bonaparte skulle injaga Europa fruktan. Napoleon III var förkroppsligandet af Frankrikes gygloire. Endast denna var stor, brydde det sig icke om, antingen det var fritt eller icke. Under en tid gick allt bra. Europa förskräcktes, och Frankrike antingen tog fruktan för vördnad, eller brydde sig icke om att skilja emellan dem. Napoleon var en djerf spelare och spelade ett högt spel. Det är väl möjligt, att spelet ej alltid var fullkomligt rent, men Frankrike höll på honom och var belåtet så länge som han vann. Jag beböfver icke upprepa hans framgångar — Krimkriget och det italienska fällttåget; fransmännens kejsare var Europas skiljedomare, och Frankrike syntes belåtet. Om jag skulle tvingas att påpeka precist den dagen, då Napoleons prestige började astaga. skulle jag välja November år 1863, då England vägrade att bevista den europeiska kongress, som han föreslog skola hållas i Paris, och dermed gaf signalen till de andra makterna att äfvenledes tillbakavisa inbjudningen. Det var ett starkt hugg mot hans popularitet. Kongressen hade här omtalats, som om Europas vasallkungar skulle komma att aflägga sin hyllning i Tuilerierna. Då kom det olyckliga slutet på den mexicanska expeditionen; och till slut Sadowa med ett enadt Tyskland under Preussens anförarskap. Det är omöjligt att öfverskatta nedslagenheten hos alla klasser på grund af Sadowa. Der har ni hemligheten af Napoleons aftagande makt. Om Preussen skall motväga Frankrikes inflytande på kontinenten, om Frankrike ej längre är förherrskande, har