Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 2

då våra blickar första gången möttes! ... Bekänn det... säg det... Marianne reste sig upp. — Jag skulle ljuga, svarade hon, om jag sade detta . . . Mitt fega hjerta har ej detta mod. Jag lider, jag är förödmjukad och förkrossad, men jag ångrar ingenting, emedan ... Hon fullbordade ej meningen; han drog henne till sig, deras ansigten närmades, och deras läppar och tårar förenades i en enda kyss ... — Du älskar mig, utropade Maurice, du älskar mig! ... Vi skola triumfera, jag skall rädda min far och din, jag skall rädda din bror! Hästarne voro redan framkörda. Abbå Midon utropade: Näåväl! skola vi resa? Baronessan dEscorval visade sig med ett bref, som hon öfverlemnade åt Maurice. Länge omfamnade hon sin son, som hon fruktade att ej mera återse, derefter sköt hon honom ifrån sig och uttalade blott ordet: — Gål... Han lemnade rummet och då ljudet af den bortrullande vagnen försvunnit, föllo baronessan dEscorval och Marianne på knä och uppsände en bön till Gud för framgången af företaget. De kunde blott bedja. Kyrkoherden i Sairmeuse handlade, eller snarare han fullföljde den plan till räddning som han fattat. (Forts.)