Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 2

hvars man egde ett visst inflytande i Montaignac. Maurice och Marianne blefvo ensamma. Efter Mariannes bekännelse var detta första minuten af ensamhet och frihet. De stodo på två stegs afstånd från hvarandra med ögonen ännu glimmande af utgjutna tårar, och de bibehöllo under ett ögonblick denna ställning, orörliga, bleka, upprörda för att gifva sina känslor uttryck. Slutligen gick Maurice fram och lindade sin arm omkring sin älskarinnas lif, — Marianne, mumlade han, tillbedda Marianne, jag visste ej att man kunde älska högre än jag älskade dig i går ... Och du, du önskade dig döden, då af ditt lif ett annat dyrbart lif beror! ... Hon skakade sorgset på hufvudet. — Jag var förblindad, stammade hon... Den framtid af skam som jag motsåg, som jag ännu motser, förfärade mig så att mitt förnuft förvirrades ... Nu är jag undergifven ... jag skall utan motsträfvighet underkasta mig straffet för mitt felsteg ... jag skall ödmjuka mig under den skymf och nesa som väntar mig! ... — Skymf som väntar dig!... Ah! olycklig den som skulle våga! ... Men skall du ej bli min hustru inför menniskor, lika väl som du är det inför Gud!... Olyckan skall slutligen tröttna !... — Nej, Maurice, nej! ... den skall ej tröttna. — Ah! ... du är utan förbarmande!... Jag märker alltför väl att att du förbannar mig, du förbannar den dag