Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 2

Fran Utlandet. Ingen kan förneka, att valen i Frankrike på ett märkligt sätt blottat en känsla af missnöje, som råder hos folket, eller åtminstone en betydande del af detsamma. Deras utgång antyder, att der äro stormbyar på Frankrikes politiska himmel, hvilka ingalunda skola minskas deraf, att inom lagstiftande kåren så många radikala elementer fått plats, de der ej skola underlåta att ofta höja sin stämma för revolutionen och republiken. Dessa båda ord skola hädanefter ottare än hittills uttalas, och mer än en gång har en kort fras, uttalad i ett lämpligt ögonblick satt den redan lätt antändliga folkstämningen i brand. Vi veta, då vi nedskrifva detta, ännu icke, om Rochefort vid omvalet i Måndags i Paris besegrat Jules Favre eller icke; men skulle han ha segrat, så kan man af följande utdrag af hans chronique i Hugoeenas tidning Rappel finna, huru detta enfant terrible tänker operera: Jag tror mig sedan lång tid tillbaka hafva funnit, att ordet vanligen förlamar handliogskralten, Är hr Jules Favre, hvars oratoriska förmåga är af första ordningen, äfven mannen till att i ett gifvet ögonblick försätta kejsaren i anklagelsetillstånd såsom den ansvarig för alla sedan aderton år tillbaka föröfvade missgerningar? Skall ban icke bäfva tillbaka för följ derna af ett dylikt förslag? Skall han i nöfall gå så längt, att ban kallar folket till vapen? Nej, det skall han ej! Han har nu redan i ade:ton år kunnat göra det, och har likväl ännu icke gjort det. Autaga vi, att i morgon ett uppror utbryter i Paris, för att störta kejsardömet, skall Favre då vara bland dem, som angripa kejsardömet, eller bland dem, som försvara det? Sjelf skulle jag ojemförligt heldre vilja duka under för hr Jules Favres många anhängare, än jag skulle vilja väljas af dem. Man bar påsatt mig en röd mössa; välan desto sämre, jag behåller henne. Man har ställt mig på en barrikad, välan, jag står qvar på densamma! Det är onekligen någonting å la Marat i detta språk. Artikeln förekommer också ej i den för Paris, utan blott i den för Belgien bestämda upplagan af Rappel. Man kan i sjelfva verket ej undra öfver, att man i de kejserliga kretsarne känner sig förgrymmad öfver den fristad, som Belgien lemnar för de legio upprorsskrifter af dylik art, som der stundeligen se dagen, alla riktade mot kejsaren och hans dynasti. En sansad parisare skrifver följande, såsom resultatet af hans iakttagelser at valen i Frankrike, hvilket vi anse oss böra återgifva, såsom med ett visst mått af sanning betecknande: Frankrike är i närvarande stund missbelåtet — kanske det vore lämpligare att säga, alt det missräknat sig. För att kunna mäta hela djupet af denna missräkning, finnes det ingen säkrare metod, än att mäta höjden af sorväntningarne. IIvad väntade man af kejsardömet? Frankrike öfverlemnade alla sina frioch rättigheter åt en enda man, det gjorde honom allsmäktig och det köpslog om någonting i utbyte. Det var ett moraliskt köpslående, ovärdigt ett fritt land — en nation får också lida straff derför. Napoleon II skul!e med den makt som Frankrike gaf honom, med stark hand undertrycka kommunistiska och socialistiska läror samt ställa Frankrike i första ledet bland nationerna. Frankrike har uppfyllt sin del i det nedsänkande kontraktet, och kejsaren har, den rättvisan 2ss—