Göteborgsposten – 9 juni 1869, sida 1

niskans egenskaper. För resten synas missionärerna icke vara at allra aktningsvärdaste slag sjelfva. En värdig herre Fray Bobo i Echarati, kastar bort cigarren och läser messan på elfva minuter, ehuru den allra kortaste tid som de kanoniska föreskrifterna medgitva för denna förrättning uppgår till 20 minuter; och Rufina blomman i Sarayacu-missionen är dotter till högvördig JoOSÖ Manuel Plaza, hvilken kallas för den bäste missionär och guvernör bland indianstammarne, men som icke precis synes hylla celibatet. Missionärerna afhålla så många främlingar som möjligt från det inre af landet, af fruktan att lida intrång i sitt monopol på cacao, vanilj, sarsaparill och andra medicinalväxter samt det timmer som skogarne lemna, tack vare de omvända vildarnes arbete. Berättelserna om indianstammarne och deras vanor äro synnerligt intressanta. Sålunda köpte en af M. Marcoys kamrater på resan i Conibo, hvarest machiterna först förekommo på färden österut, en gosse för klädesartiklar, värda omkring 1 rdr. Denna stam räknar omkring 700 medlemmar, deras höjd är i medeltal fem fot och deras idiom har blott tvenne nummertal, ett (atchouprC) och två (rrabui). Öfriga räknetal bestämmas genom fördubbling eller medelst ord lånade från andra stammar. Mesayastammen står i aritmetiskt afseende litet högre än Conibostammen, ty de kunna verkligen räkna ända till tre. Conibostammen tillplattade fordom sina barns hufvuden, hvilket skulle utgöra ett bevis på att de icke äro menniskoätare. De anse en mättad och af blod uppsvälld muskit för en läckerhet. Deras religion kombinerar idber från den skandinaviska mytologien och mohamedanismen, i det deras krigare efter döden få Åberg af föda att äta och hela floder att dricka, hvilket allt bjudes dem af deras aibomueai eller houris. Qvinnorna tillverka mycket lerkärl och visa sig dervid besitta ett synnerligt säkert och godt öga. Deras verktyg vid denna sabrikation bestå blott af deras egna händer och ett snäckskal. Andra seder, värda att omnämna, äro, att Choutaguirostammen blott utväljer en chef, då de ha krig; Antis, af hvilka Anderna ha fått sitt namn, färga sina hundar i blått eller purpurfärg; det var i denna stam som den resande såg en ung qvinna, hvars hela drägt bestod af två vaniljhylsor, upphängda på en snodd kring halsen. I fall man vill göra som de gästfria Sipibos göra, måste man röka deras klumpiga cigarrer, tio tum långa, hvilka dock äro förfärdigade at förträfflig tobak, och äta unga vattensköldpaddor. M. Marcoy råkar i förtjusning, då han talar om huru det svaga skalet knastrar mellan tänderna. Mesayernas morgonhelsning består deri, att de berätta sina drömmar under natten. Den ene säger t. ex. jag drömde om en apa, den andre svarar jag drömde om en flädermus, och sedan denna höflighetsbetygelse blifvit vexlad, går hvar och en åt sitt håll. Dessa Mesayaindianer äta emellanåt menniskor, och Cachibos blifva äfven anklagade för kannibalism af de närboende Schåtibos, hvilka hämnas på Cachibos, då någon sådan råkar i deras händer, genom att korsfästa honom. Detta synes vara den förnämsta fördelen de ha dragit af missionärernas kristliga lärdomar. Mesayerna i våra dagar begrafva sina döda på det sätt, att de dissekera dem, bränna upp köttet och blott bibehålla benen, hvilka de färga röda och svarta samt begrafva i lerkärl i aflägsna de; lar af skogen. Bland andra stammar i Södra Amerika äro musklerna betäckta med fett, hvilket gifver ett afrundadt utseende äfven åt de starkaste mäns former. Bland dessa stammar finnas äfven yahuas, hvilka icke i minsta mån likna deras namnar, som salig Gulliver upptäckte, utan äro de vackraste, mildaste och mest intressanta bland de infödda. Qvinnorna äro oftast fulare än männen, af hvilkas qvinliga ansigten det snart sagdt är svårt att sluta till deras kön. Vi kunna icke följa den resande ini den labyrint, som bildas af Amazonfloden och dess bifloder, svarta, gula, grå och klara, hvilka varit och länge skola förblifva favoritämnet för geografiska dispyter. Naturligtvis har M. Marcoy något att säga om de amazoner, efter hvilka den stora floden är uppkallad. Det är klart, att det aldrig fanns en stam af amazoner, trots hvad alla som äro betagna i underbara historier kunna säga om motsatsen. Men M. Marcoys noggranna kunskap afoch långa erfarenhet om förhällandena sätta honom i stånd