Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 2

Chanlouineau vacklade som en ek för yxan och gjorde ursinniga försök att trigöra sig, men förlorade slutligen fotfästet och föll i det han med stark stämma utropade : — Hitåt!... vänner, hitåt!... Ingen svarade på hans rop. Vid andra ändan af korsvägen började de sammansvurna efter en förtviflad strid att vika... Hertig de Sairmeusees infanteri anlände. Man hörde trummornas signal till anfall, man såg vapen blänka i mörkret. Lacheneut, som qvarstått på samma plats, orörlig i kulregnet, insåg att hans sista kamrater skulle bli nedgjorda. I detta ögonblick sväfvade det förflutna förbi hans själ, hastigt som blixten. Han granskade sitt uppförande och dömde sig. IIatet hade förledt honom till brott. Han fasade för den skam han pålagt sin dotter. Han förbannade sig för de lögner, med hvilka han narrat alla dessa tappra män som läto döda sig... Det var nog blodsutgjutelse redan, han måste rädda dem som återstodo. — Upphören med elden, mina vänner, befollde han, dragen er tillbaka... Man lydde honom, och han kunde se dem liksom skuggor skingra sig i alla riktningar. Han kunde fly, äfven han, ty han red ju på en snabb häst som kunde föra honom långt bort från fienden! ... (Forts.)