Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 2

underskatta, emedan den helt visst skall omsattas af en betydande del af de protestantiska kyrkornas bildade menighet och uppbäras af dess sympati, hvarför den kan i alla händelser anses vara af ej ringa betydelse, såsom ett i sinom tid sagdt ord både till påfven med hans anhang och de protestantiska indisterenterna, ett slägte som i sjelfva verket gör protestantismen mera ondt, än påfven, åt hvars encyclica och syllogismer man kan skratta. Vi ha i förbigående omnämnt en artikel i en af Frankrikes officiösa tidningar, Peuple, utgifven af Duvernois, som anses stå kejsar Napoleon särdeles nära. Denna artikel, som i ett längre telegrafiskt utdrag meddelats af G.-P., synes hafva gjort ett stort uppseende och kommenteras nu lifligt af den curopeiska pressen. En ansedd utländsk tidning yttrar om densamma, att den bebådar vigtiga förändringar inom ministeren och i regeringens politik, på samma gång den lägger vigt uppå, att kejsaren bestämdare än någonsin framträder intör landet såsom den, hvilken styr det och bär ansvaret derför. På oppositionens fältrop, att den ej längre vill veta af den personliga regeringen, utan sordrar, att landets angelägenheter skola styras af landet sjelft, svarar Peuple så tydligt, som det är görligt, att det är kejsaren, som styr landet, och att orsaken till de klagomål, som höras, ej ligger häri, utan i den mera passiva hållning, som han på sista tiden intagit. Men är det egentligen Frankrikes inre resormsrågor, som i detta ögonbl.ck tilldraga sig den allmänna uppmärksamheten? spörjer bladet. Är det för deras skull, som valen ötverallt följts med så lifligt intresse ? Nej, men af stor vigt är det för hela Europa att vara på det rena med, om Frankrike är så stäldt, att dess yttre politik icke beherrskas af afseendet på inre förhållanden; och denna fråga ha valen besvarat. De söretogos under belt andra förhållanden, än år 1863, från hvilket år kejsardömets otur i den utländska politiken daterar sig, och fastän alla patier likasom efter ingången öfverenskommelse varit eniga om att diskutera de utrikesangelägenheterna, kan det ej vara något tvifvel underkastadt, att återtåget från Mexico och Sadowa halt ett stort inflytande på stämningen i Frankrike. Preussens omitliga utvidgning har isynnerhet af hela den franska nationen betraktats som en stor olycka. Den kejserliga regeringen har rustat sig, men inskränkt sig till att afgifva fredliga törklaringar och med blott ett undantag afnållit sig från allt, som skulle kunna framkalla en förveckling med Preussen. Peuple har obestridligen rätt, då det sätter det revolutionära partiets utmanande bållning i förbindelse med den ställning, som Frankrike intagit utåt sedan 1863, och det otficiösa bladet skall väl få rätt, då det bebådar, att stunden nu är inne, då Frankrike kan upphöra med att vara åskådare och vill uppträda aktivt. Kejsardömet, skrifvor det, är handlingarnes regering och dersor lämpar det sig tör Frankrike, som framför allt är handlingarnes land. Derför att Napoleon I idkade en handlingarnes politik, har Frankrike bevarat hans minne i trots af de felsteg, som han begick, och derför att kejsardömet sedan 1863 i mindre grad varit handlingarnes regering, har oppositionen kunnat göra framsteg. Först då kejsardömet åter slår in på sin förut beträdda väg, tager initiativet till stora ting och sjelf handlar, skall det kunna vända den ström, som nu skenbarligen går emot detsamma, till sin fördel. Hvad denna handlingarnes politik innebär, det lyster oss att se. I Paris ha semhundra studenter, som förut rästaf får ARAA mo OWN ooAr