Göteborgsposten – 3 juni 1869, sida 1

Ett hundradetal af sammansvurna, de tappraste och mest komprometterade, omgäfvo Lacheneur. Bland dem stod abbå Midon dyster, förtviflad. Han hade blifvit skild från herr dEscorval och ej mera återsett honom. Hvad hade blifvit af baronen? Hade han blifvit fången eller dödad? Hade han uppnått filtet? Den värdige presten vågade ej aflägsna sig, han väntade, i all sin olycka lycklig öfver att ha återfunnit vagnen och att ha lyckats försvara den mot ett dussin bönder, som velat bemäktiga sig den. Han hörde öfverläggningen mellan herr Iacheneur och hans vänner. Borde de draga hvarochen åt sitt håll? Borde de göra ett förtvifladt mostånd och lemna alla de andra sammansvurna tid att uppnå sina hem?... De tvekade då slutligen spillrorna af den kolonn som blifvit anförtrodd åt Maurice och Chaulouineau ankommo. Af de femhundra personer, af hvilka den vid aftåget från Sairmeuse bestod, återstodo femton, inberäknadt de två officerarne på half sold. Marianne gick midtibland den lilla gruppen. Chanlouineaus röst skulle göra ett slut på all tvekan — Jag kommer för att strida, sade han, och jag skall dyrt sälja mitt lif. — Låtom oss då strida! sade de andra. Men Chanlouineau följde dem ej på den mark, som ansågs bäst tjenlig för ett långt försvar; han hade fört Maurice afsides.