Göteborgsposten – 1 juni 1869, sida 1

— Jag skall då slutligen bli befriad från denna slyna! sade hon. Vi få väl se om han har djersheten följa henne!... Skulle han kunna följa henne?... Oh! nej, han kan ej våga det! ... När vagnen for genom byn Sairmeuse, märkte fröken Blanche der en ovanlig liflighet. Det syntes ännu ljus i alla fönstren, värdshusen voro fyllda af gäster, man varseblef lifligt samtalande grupper på kyrkogården, framför portarne stodo husmödrarne och samtalade. Men hvad brydde sig fröken de Courtomieu härom! Det var först en licue från Sairmeuse som hon väcktes ur sin tankfullhet. — Lyssna, tant Mådie! sade hon plötsligt. Hör du?... Slägtingen lyssnade. Man hörde rop på afstånd, som vid hvarje krökning af vägen blefvo mer tydliga. — Vi måste veta hvad detta är, yttrade fröken Blanche. Hon fällde ner ett af vagnsfönstren och frågade kusken. — Jug tycker mig se en stor hop bönder deruppe på kullen, svarade denne... de ha facklor... — Milde Gud!... afbröt tant Mådie förskräckt. — Det bör vara något bröllop, tillade kusk n i det han piskade på hästarne. Det var ej något bröllop utan den folkhop Lacheneur samlat från fyra eller fem kommuner. Den lilla truppen utgjorde ungefär 500 man... Redan två timmar förut borde Lacheneur ha varit vid Croix-dArcy.