Göteborgsposten – 1 juni 1869, sida 1

ver godt och åtnjuter alla beqvämligheter, under det att man för honom, den simple arbetaren, endast har ett uselt lägerkyfle, ett osundt häl, och på mer än ett sartyg ganska knapp och mager kost. Vi måste omskapa detta förhållande, om ej hela vår sfraktlart skall mer och mer öfvergå i norrmäns och engelsmäns händer; om ej svenska flaggan skall försvinna från äfven värmare haf, sedan hon blifvit en allt sällsyntare gäst i de atlägsnare farvattnen; om icke tusentals armar, som genom skeppsfarten kunna skaffa sina egare uppehälle och ej ringa bidraga till riktande af landets näringskällor, skola bli utan sysselsättning och deras egare heldre ge sig bort till främmande land samt med frukten af sitt arbete gagna detta och ej den jord, på hvilken de sett dagens ljus, eller det folk, hos hvilket de uppväxt. Men huru? Vi upprepa i detta fall, hvad vi sörut nägra gånger påpekat. Man måste införa om skeppsbord en mera demokratisk författning, än den hittills der rådande. Man måste intressera en hvar, från kaptenen till jungmannen, i fartygets angelägenheter, för att derigenum dels aflägsna de alltför stora expenser, som svenska fartyg måste underkasta sig genom underhållandet af ett dyrt beåll, och dels med samma göra sjömannens vilkor drägligare, hans utsigter för framtiden ljusare, underedet man äfven drifver honom till kunskapssökande. Men återigen huru? Ombord på de norska fartygen händer det ej sällan, att enhvar al besättningen å desamma har sin lilla andel i fartyget, hvarför de alla äro mycket intresserade af, att det ej skaffar sig några onödiga liggedagar, utan lossar och lastar med största hast, för att åter komma ut till sjös. Äfven i öfrigt tillser besättningen noga, att ej för stora kostnader drabba fartyget. Härigenom blir det naturligtvis möjligt för ett sådant att betinga den lägsta tänkbara frakt och att likväl gå med förtjenst. Men en skeppsegare kan väl icke gerna skänka bort andelar i silt fartyg heller, och huru annars kunna förmå de ofta råa sjömännen att bry sig om att i detta fall tänka på framtiden? Nej, han behöfver icke skäuka bort något. Men om 1 å 2 spersoner eller flera här låta bygga sig ett fartyg och de skola låta det förses med besättning, så kunna de t. ex. bestämma, att ingen, från kaptenen vill jungmannen, får hyra å detsamma, som icke förbinder sig att köpa hvardera sin lott i fartyget, dess storlek beroende af den månatliga hyrans storlek. De af besättningen, som kunna betala hela köpesumman eller delar deraf, göra det, under det att återigen de, som ej ha något att vedervåga eller blott kunna lemna ringa afbetalning förpligta sig att af sina hyror låta visst pr månad stå inne hos rederiet såsom afbetalning på de inköpta delarne i fartyget. Rederiet betalar ränta å dessa åfbetalta summor, hvilka ökas med densamma; under det att återigen af besättningens medlemmar hvardera laggiltigt ingår på att förlora dessa medel och afstå dem till öfriga egare af fartyget, om han skulle rymma eller på annat sätt utan antagligt skäl inom en viss öfverenskommen tid lemnar fartyget. Man torde vilja invända, att disciplinen ombord härigenom möjligen skulle slappas och betänkliga förhållanden uppstå. Onödiga farhågor! Sjölagen är i detta fall sträng och förlänar kaptenen den nödiga makten. Men godtycket skulle försvinna, den hos fartygsbefälhafvare gudnås ej sällsynta grofheten, ja, grymheten skulle omöjliggöras, likasom en ypperlig kontroll i afseende på förvaltningen skulle vinnas derigenom att fartygets alla delegare, från redaren till jungmannen, skulle vid vissa hemkomster ha sammanträde för sranskning af räkenskaperna och för öfverläggning om angelägenheter, som kunde förekomma. Man kan vara förvissad om, att en artygsbefälhafvare skulle väl vakta sig för utt förbise för det egna det gemensamma inresset, då han visste sig sålunda i hvar och mn af sina underlydande äfven ha en verklig camrat och en mäktig kontrollant. Vi tro, alt ett tillvägagående i denna iktning skulle komma att göra godt för hela år sjöfart. Det skulle bortsopa en å våra I artyg alliför ofta märkbar kaptenslyx och i i I tället sprida en allmännare vällefnad. Det kulle sätta äfven sjömannaarbetaren i stånd tt skapa sig en egendom, med hvilken han kculle kunna, om han kraftigt fortsatte som ———L —