Göteborgsposten – 26 maj 1869, sida 2

låta honom alltför snart märka att ni är med oss... men det blir min sak... Herr Lacheneur tystnade och tänkte efter om han glömt något. — Det återstår mig ingenting mera, Maurice, yttrade han, än att lägga er en sista, ytterst vigtig sak på hjertat... Ni känner min son? — Visserligen! ... vi voro kamrater då han var hemma under ferierna ... — Nåväl! då ni fått veta min hemlighet, ty till er kan jag säga hela min tanke... så misstro Jean. — Oh! min herre. — Var på er vakt, säger jag er... Han rodnade, den olycklige mannen, och tillade: — Ah! det är en smärtsam bekännelse för en far: jag har ej förtroende till min son. Han vet ej mer af mina planer än hvad jag sade honom den dag jag kom... Nu bedrager jag honom för att han ej må förråda dem... Kanhända vore det klokt att aflägsna honom; men hvad skulle man tinka derom? Utan tvifvel skulle man säga att jag vore mycket rädd om de minas blod, under det jag kallt blottställde så många tappra mäns lif. Han suckade ännu en gång och tillade: — Misstro honom! ... Det var således verkligen Maurice dEscorval som marquis de Sairmeuse sett smyga sig ut ur Lacheneurs hus. Martial var ej säker derpå, det var möjligt att han