Göteborgsposten – 24 maj 1869, sida 2

— Vi få sålunda två giftermål samtidigt här i trakten, ty ni skall ju också gifta er, min vän? ... — Jag! ... — Ja, ni... lilla skrymterska! Alla menniskor veta I att ni skull träda i brudstol med en ung man i trakten, j som heter . .. vänta... jag vet ... Chanlouineau! I Detta rykte som gjorde Marianne förtviflad upprepades från alla hall och kanter. — Alla menniskor bedra sig, sade hon i bestämd ton, jag skall aldrig bli denne unge mans hustru. — Åh!... hvarföre då? Man talar mycket fördelaktigt om hans person och han skall vara temligen förmögen ... — Emedan... stammade Marianne, emedan ... Namnet Maurice dLscorval dog på hennes läppar, olyckligtvis uttalade hon det ej till följe af den häpnad hon kände öfver den egendomliga blick hennes gamla väninna fästade på henne. Huru många öden kunna ej bero på en enda omständighet som till skenet är en sådan obetydlighet. — Oförskämda varelse! tänkte fröken Blanche ... hon tänker få en marquis de Sairmeuse. i Under det Marianne sökte hitta på en lämplig ursäkt, H återtog fröken de Courtomieu i en kall och hånfull ton som t slutligen lät allt hennes bat framskymta: — Ni gör orätt, min bästa vän, tro ni mig, i att förI kasta detta parti. Denne Chanlouineau skulle i alla händelser rädda er från den pinsamma nödvändigheten att lefva af handarbete och gå från dörr till dörr och tigga