Göteborgsposten – 24 maj 1869, sida 2

— Åtminstone, afbröt hon, har ni här något som kan komma er att nästan glömma trädgården på Sairmeuse. .. Hvem har skickat er dessa vackra blommor? Marianne blef purpurröd, stod ett ögonblick försagd och svarade slutligen eller snarare stammade: — Det är en uppmärksamhet af herr marquis de Sairmeuse. — Hon erkänner således! ... tänkte fröken de Courtomicu, förvånad öfver hvad hon ansåg vara en ocrhörd oblyghet. Men hon lyckades dölja sitt raseri under ett gapskratt och det var i den skämtsammaste ton som hon yttrade: — Akta er, bästa vän, jag kunde komma att bli ond på er för det; det är af min trolofvade ni erhållit dessa blommor. — Huru! marquis de Sairmeuse .... — Har begärt er väninnas hand, ja, min bästa vän, och min far har beviljat honom den. Det är ännu en stor hemlighet, men jag ser ingen fara i att anförtro den åt er vänskap. Hon trodde sig genomborra Mariannes hjerta, men huru mycket hon än gaf akt på henne, kunde hon ej upptäcka minsta darrning i hennes ansigte. — Urilken utomordentlig förställningsförmåga! tänkte hon. Derester yttrade hon helt högt och med en ansträngning att tala i en glädtig ton: