Göteborgsposten – 21 maj 1869, sida 2

tusen personer hade strömmat till, största delen utgjordes af arbetare och studenter, och efter det hopen afspärrats fram mot kl. 1210 mellan Boulevard S:t Germain och Luxembourgsgsliret, lät den sig icke längre nöjas med att utstöta vilda skri, utan öfverföll de polisbetjenter, som stodo här och der ensamma bland de grupper, som de sökte att skingra. En del studenter hade dragit sig in i de kringliggande kascerna, hvarifrån de upphetsade massan genom att skrika ut genom fönstren, och rörelsen tillväxte. De flesta försäljningsställena och butikerna blefvo i hast stängda. En del af folkmassan spred sig under rop och sång öfver Boulevard S:t Germain intill torget S:t Michel, medan det utanför kasserna samlades större bopar af blusklädda män, hvilkas hållning och språk tydligt röjde att do icke hade för afsigt att låta arrestera sina vänner. Der bildade sig kolonner, som ville tränga öfver på andra sidan Seinen, men de sprängdes både vid Pont-neuf och på de tillstötande gatorna. På flera ställen stannade man ekipagerna under rop af: Ned med aritokraterna!En af dessa vagnar träffades af en sten, som krossade vagussonstret. Polisen uppträdde fortfarande kraftigt mot orostiftarne; fram mot midnatt började rörelsen att omsider lägga sig, och lugnet blef så småningom alor upprättadt. Liknande scener, men af en ännu valdsammare beskaffenhet, föreföllo utanför Cirque Napolvn, der ett valmöte bolls för Raspails kandidatur. Egaren af denna lokal, Dejean, hade erfarit, att stora förödelser anställts dagen förut i Chätelet-teatern, och han begärde derför, att en såkerhet skulle ställas om 15,000 sres. De förhandlingar, som han förde härom med komiten, hade till följd, att lokalen först öppuades något senare än den fastställda tiden. Detta bidrog ytterligare till massans uppheisning, hvilken stod tätt sammanstufvad utanför ingången. Endast ett ringa antal kunde få plats i Cirque Napolon, en betydlig mängd stannade utanför, den växte med hvarje ögonblick, och elter en kort stunds förlopp hade på boulevarden samlats en mani, komassa, hvilken kan beräknas till 20,000. Man sjöng oafbrutet marseljäsen, beledsagad af ropen: Lefve Raspail! Lefve republiken! För hvarje gång bisallsrop ljödo inifrån valmötet, deltog massan med skallande hurrarop. Butikerna stängdes liksom i qvarteret Saint Michel, och fönstren i husen bombarderades med sten. Polisen sökte förgäfves att drifva bort massan, som hotade, skällde ut och öfverföll densamma. Flera högre polistjenstemän blefvo svårt sårade. Valmötet upplöstes kl. 111, och Cirque Napolon utrymdes, utan att dervid någon synnerlig oordning förefoll. Men åskådarne förblefvo alltjemt stående på boulevarden, de upproriska ropen fortforo, och ny strid mel polisen uppstod. Denna senare uppträdde med en sådan kraft, att den lyckades ingifva hopen respekt, och många hade redan aflägsnat sig, då en asdelning af parisergardet visade sig, hvilken red framåt i sakta skridt. Denna syn verkade ögonblickligen ett allmänt återtåg, och grupperna spredo sig snart ä de tillstötande gatorna. Åfven här var klockan omkr. 12 på natten, då rörelsen lade sig. D. 15:de förlupo valmötena i Paris temligen lugnt. Först efter kl. 11 på aftonen samlades på Bastiljplatsen några hopar, men de blefvo hastigt skingrade af polisen. En hop, som drog öfver Place royale, nedref en del af jernstaketet kring dervarande trädgård. För öfrigt blef ordningen ingenstädes störd. Afven d. 16:de stördes ej lugnet, och några oroligheter egde ej heller rum. D. 17:de gick tiden för valmötena tillända, hvadan en ofant lig mängd sådana höllos den dagen. Några uppgifter om nya oroligheter föreligga ej. Under dessa fjorton dagar ha de män, som representera do moderata åsigterna, ej ens kunnat få ordet, utan har detrepublikanska och radikala partiet uteslutande beherr skat arenan, och sådana män som Raspail, Bancel, Henri Rochefort voro dagens hjeltar. Man kan derföre ej undra öfver, att å andra sidan sådana män som Jules Favre och Thiers kännt sig föga tilltalade af dessa valmötens karakter och derför rent af vägrat att taga ordet å desamma. Jules Favre hade dock d. 14:de infunnit sig vid ett möte i 8:de kretsen å Rue des Cordillires-Saint-Marcel, men blet håcdt angripen af det socialistiska partiet. Man hånade den berömde talaren och föreslog, att han skulle få bestämma frågor, hvilka ban skulle förbinda sig att besvara i tre satser; man tadlade hans omröstningar under lagstiftande kårens förra valperiod och förebrådde honom isynnerhet hans förräderi mot Lovis Blanc. Jules Favre besteg tribunen, för att förklara att han ej ville försvara sig. Min politiska verksamhet och mitt lif, sade han, tillböra historien; jag vill ej nedlåta mig till att bemöta ogrundade beakyllningar. En storm af ovilja bröt löst inom församlingen, men några minuter derefter lemnade Jules Favre salen. En annan ooh ganska betecknande scen egde rum i den bekanta Salle Valentine (2:dra distriktet), der under republiken socialisterna hade sin klubb och hvilken senare begagnats till danssalong. Här uppträdde som kandidat Devinck, en rik chokoladfabrikant och ordförande för municipalrådet. En otrolig mängd frågor riktades till honom och detta i så besynnerliga ordalag, att mötets ordförande, en lärare vid namn Cousin, förklarade det vara omöjligt att förstå, hvad de frågande menade, då de alla pratade på en gång, och att han såsom ordförande hade rätt till att upprätthålla ordning och disciplin. Ordet idiseiplin väckte en riatig orkan af ovilja mot den olycklig ordföranden. Cousin wille försvara sig oc anmärkte, att han endast velat säga, att de tillkom honom att handhafva polisen inon