Göteborgsposten – 21 maj 1869, sida 2

Denna qvinnas undergifvenhet hade harmat henne. — Kan man vara till den grad svag! ... hade hon sagt inom sig. Nu måste hon erkänna att hon resonnerat om passionen som den blinde om färgen. IIon sade för sig sjelf: i — Hvem garanterar mig för att Martial ej ämnar uppföra sig som min slägtings man? ... i ö Men nu liksom fordom tyckte hon, att allt annat var j att föredraga framför skammen af en delad kärlek. i I H : b — Ä— — Man måste skafla undan Marianne, tänkte hon, i krossa henne ... men på hvad sitt? ... Ånnu långt efter dagens inbrott öfverlade fröken Blanche, tvekande mellan tusen olika planer; den ena I mera opraktisk än den andra. i För att återföra henne till verkligheten fordrades in; genting mindre än hennes kammarjungfrus inträde, hvilken medförde en ofantlig blombukett, skickad af Martial... — Huru, fröken har ej legat! ... yttrade flickan öfverraskad. — Nej, jag somnade in i fåtöljen och vaknade nyss ... Det är onödigt tala om den saken vidare. Hon hade tagit emot blommorna, och sedan hon satt dem i en stor japanesisk vas, fuktade hon med kallt vatten sina ögonlock, hvilka voro uppsvällda af de första uppriktiga tårar hon någonsin utgjutit. Hvartill tjenade detta! ... Denna natts qval och raseri hade tyngt mer än ett år på den högmodiga arftagerskans panna,