Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 2

Herr Lacheneur kastade sin dotter och baronen. misstänksamma blickar på — Hvad ha de sagt hvarandra under det de voro ensamme? tänkte han utan tvifvel. Men huru stor hans oro än kunde vara, lyckades han beherrska sig, och det var nästan med sin fordna vänlighet i tonen som han bad baron dscorval följa sig till ett angränsande rum. — Detta är mottagningssalongen och mitt arbetskabinett sade han småleende. Detta rum, som var mycket större än det första, var ungefär lika ofullständigt möbleradt, men en mängd små böcker och ett oändligt antal mindre paketer voro hopade der. Två personer voro sysselsatta med att ordna dessa paketer och böcker. Den ene var Chanlouineau. Herr dEscorval erinrade sig aldrig ha sett den andre. som var helt ung. — Det är min son Jean, herr baron, sade Lacheneur. Han har blifvit förändrad under de tio år som ni ej sett honom. Detta egde sin riktighet... Det var runda tio år sedan baron dEscorval hade tillfälle se Lacheneurs son. Hvad tiden går! ... Han hade lemnat honom som barn, han återfann honom som man. (Forts.)