Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 2

Från Utlandet. Det ser i sanning bekymmersamt ut för England, hvad angår dess förhållande till Nordamerikas Förenta Stater. Senatorn Sumners tal i Washington hade redan väckt en djup oro hos den engelska befolkningen, isynnerhet då dertill kom, att det väntade nya amerikanska sändebudet Motley är bekant för bitter stämning mot England alltsedan sista amerikanska kriget. Denna oro har under de senaste dagarne ytterligare ökats genom en skrifvelse ifrån den nyligen till Amerika öfverflyttade professorn och historieskrifvaren Goldwin Smith, anställd som lärare vid Cornell-universitetet i Ithaca. Denna skrifvelse är ställd till det i London utkommande arbetarebladet Beehive, såsom svar på en gjord förfrågan om engelsk utvandring till Förenta Staterna, och lyder sålunda: Den af mig begärda förklaringen öfver utsigterna för engelsk invandring hade jag efter bästa förmåga sammanfattat och skulle just skicka Eder den, för att offentliggöras; men Sumuers tal har åter väckt den amerikanska fientligheten mot England så mycket till lif, och fortvaron af vänskapliga förhållanden mellan de båda länderna synes i närvarande stund sväfva i sådan fara, att aet, såsom jag fruktar, för närvarande skulle vara oklokt att befrämja den engelska invandringen hit. Att döma af den allmänna stämningen hos det amerikanska folket och af det upptagande Sumners tal erhållit, skulle jag ej vilja tro på en brytning mellan Förenta Staterna och England; men samtidigt förbereder jag mig på en sädan sakernas vändning, att de här bosatta engelsmännon skulle kunna se sig nödsakade nit kmea landet. Med en sådan sakernas vänduing kan naturligtvis endast menas ett krig, ty en blott stegring af den fientliga stämningen skulle ännu icke förmå de i Amerika boende engelsmännen att göra en allmän utvandring och lemna sina till en del mycket stora intressen i sticket. Goldwin Smith är ej en man, som låter sig så lätt förledas till öfverdrifna och ängsliga slutsatser, också bekänner han sig älven sjelf till den åsigten, att ingen brytning skall inträda. Men hans ord äro dock egnade att nedslå en alltför förtröstansfull uppfattning af de engelsk-amerikanska tvistefrågorna. Pall Mall Gazette säger sig ätven från andra källor ha erfarit, att Goldwin Smiths betraktelser ej äro öfverdrifna. För första gången har Englands regering (i Sumners tal) beskyllats för att hafva under kriget med afsigt kränkt Förenta Staterna; och denna beskyllning har gjorts af en man, hvilken, fastän han ej är medlem af regeringen, likväl meddelat sig med kabinettet rörande denna punkt och kan antagas hafva uttalat ej allenast de åsigter, som äro rådande inom kongressutskottet för de utrikes angelägenheterna, utan äfven presidentens och statssekreterarens... Om vår uppfattning af ställningen är den riktiga, så är denna för visso ytterligt allvarsam. Dylik uppretning är alltid ett element till fara. Den kan falna för en tid och slutligen dö bort; men den kan äfven plötsligt flamma upp genom någon händelse, som hvarken kan förutses eller kontrolleras ... En stor makt kan öfverse med förolämpningar från stater, som äro svagare än den sjelf är, men den kan icke bortlägga aktningen för sig sjelf, då den har att göra med sina likar. Vi kunna vara fullt säkra om, att amerikanarne ej skola vara sena att använda denna sals emot England. Vår utrikespolitik har under senare åren just icke varit af det slag, att den kunnat ingifva andra nationer någon synnerlig aktoing för vår styrka eller vårt mod. Vi ha gjort vårt bästa att gäcka oss sjelfva och missleda våra grannar i den tron, att England heldre skall viija lida hvilken skymt som helst än underkasta sig de materiela förlusterna af ett krig. Detta är en lexa, som alltid kommer tillbaka öfver deras hufvuden, som predika henne. Vi betvifla högligen, att ens hälften af hvad Sumner yttrade i sitt tal skulle ha blifvit sagdt, om den engelska diplomatien i Washington anslagit en bestämdare ton. Ingenting skall vinnas med att framhärda häri. Vi hafva under någon tid vants vid att på kontinenten se ett slags olycklig fred, som knappast är en hårsmån bättre, än öppet krig. Om vi icke skola drifvas in i en liknande ställning till Förenta Staterna, är det af nöden, att lord Clarendon använder ett mycket bestäm dare språk till mr Montley, än hvad som på senare tiden varit öfligt i en engelsk utrikessekreterares mun. Saken är nu utagerad på båda sidor, och det återstår endast för engelska regeringen att uttala sig i ungefär dessa ordalag: Vi ha gjort de och de ettergifterna, ocb vi äro färdiga att göra dem ännu en gång. Om j, Förenta Staterna, tron, att dessa eftergifter erbjuda en grundval för underhandlingar, skola vi skicka särskildt sändebud till Washington. Nen vi vilja göra detta endast under den förutsättning, att vi redan uppnått den yttersta gränsen för våra eftergifter. Om j förkasten detta vårt påstå