Göteborgsposten – 13 maj 1869, sida 2

må han aldrig söka att återse mig! ... Det finnes olyckor mot hvilka man ej kan strida, det skulle vara ett vansinne, vi äro skilda åt för alltid. Bed Maurice lemna denna trakt, och om han vägrar så är ni hans far, befall honom. Och ni sjelf, min herre, i himlens namn, fly oss, vi föra olycka med oss ... Akta er för att någonsin återkomma hit, vårt hus är förbannadt, det öde som tynger . öfver oss kunde drabba er. Hon talade med ett slags passion och så högt att, hennes röst borde höras till nästa rum. Dörren öppnades och herr Lacheneur visade sig på tröskeln. Vid åsynen af herr d Escorval kunde han ej återhålla en förbannelse. Men det var med mera smärta och ångest än vrede som han yttrade: — Ni herr baron, ni här! ... Den förvirring Mariannes ord förorsakat herr dEscorval var så stor, att han hade all möda i verlden för att kunna framstamma ett svar. — Jag var orolig öfver att ni skulle öfverge oss. Har ni glömt vår gamla vänskap? Jag kommer till er .. Lacheneurs ögonbryn voro alltjemt rynkade. — Hvarföre har du ej underrättat mig om den ära herr baronen gjort mig, Marianne? frågade han sin dotter i sträng ton. Hon ville tala, men kunde det ej, och det var baronen, som först återvann sin kallblodighet och svarade: — Men jag kom ju nyss, min bäste vän, 1 i i I i b