Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

kroppsorganisation hade ej kunnat motstå de grymma vexlingar mellan hoppet om den högsta lycka och den djupaste förtvillan, hvilka utan uppehåll följde på hvarandra. Sedan han på herr Lacheneurs befallning aflägsnat sig från skogen vid Råeche, hade han liksom förlorat förmågan att reflektera och öfverlägga. Mariannes oförklarliga motstånd, marquis de Sairmeuses föreläsningar, Lacheneurs låtsade vrede, allt detta sammansmilte för honom till en enda omätlig olycka, hvars tyngd lade sig tryckande på hans tankeförmåga ... De bönder som mötte honom, irrande härs och tvärs öfver filten, blefvo förvånade öfver hans osäkra gång och tänkte att någon stor olycka utan tvifvel drabbat huset dlscorval. Somliga helsade på honom ... han såg dem ej. Han led rysligt. Det förekom honom som om något gast sönder i hans inre. Vanan -— detta kroppens minne som vakar då själen förirrar sig — vanan ensam förde honom tillbaka till Escorval till middagen. Hans drag voro så förstörda att baronessan dEscorval, då hon fick se honom, greps af en mörk aning, och ej vågade göra honom några frågor. Han talade först. — Allt är slut! yttrade han dystert. Men var ej orolig, min mor, jag skall ha mod, det skall du få se ... Han satte sig till bordet med en temligen beslutsam min, åt nästan lika mycket som vanligt, och hans far anmärkte, utan att nämna det, att han drack sitt vin oblandadt.