Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 2

man LAUbCTSLCIUL C: Och ÖH al INNOTLKOPIUGS verksammaste kommunalmän. Fru Jenny Lind-Goldschmidt har ånyo uppträdt inför en entusiastisk publik. Det är dock den äktenskapliga kärleken som härvidlag verkat bestämmande. Såsom vi förut omnämnt har hr Otto Goldschmidt, hennes man, komponerat ett andligt pastorale,Ruth, hvilket d. 5 d:s uppfördes i Hamburg. Det synes, att döma af de tyska kritikerna, vara ett ganska förtjenstfullt verk. Att Jenny Lind-Goldschmidts uppträdande i detsamma gaf det dess egentliga tjusningskraft är dock naturligt. Sålunda yttras i en tysk tidning följande derom: Hvad nytt skola vi då nu eäga om fru LindGoldschmidts sång, då en hvar vet hvad man har att vänta af denna sällsynta dam? Vi nämna således blott, att hennes föredrag var förträffligt, deklamationen gripande skön och att diminuendot utfördes på oefterbärmligt sätt. IHon sjunger en verklig drill (af tvenne omvexlande toner) sådan man blott sällan får höra den i samma sulländning. Hvad som ännu mera höjde verkan af hennes sång, var det spirituella lif, hvilket icke blott i hennes anletsdrag, utan äfven i henneg hållning och åtbörder visade sig på ett obeskrifligt naturligt sätt. Hon syntes så helt och hållet fördjupad i föredraget, att hennes bela personlighet deruti uppgick; den enkelbet, lätthet och naturlighet hvarmed detta framgick, verkade fullkomligt förtrollande. Kristina Nilsson uppträdde d. 4 d:s ånyo i London, för första gången under denna säsong. En engelsk tidning yttrar sig om detta hennes uppträdande (som Lucia) på följande sätt: Man hyste någon tid vissa tvifvelsmål huruvida m:lI Nilsson skulle återvända till oss detta år och minnet af denna mörka period af ovisshet var utan tvifvel till en del orsaken till de entusiastiska applåder hvarmed den blonda med silfverröst begålvade representanten af den milda Lucia mottogs. Ty icke förr hade tillfredsställande förklaringar mellan m:ll Nilsson och italienska operans direktör egt rum, an man uppstäille italienska hertigar och ryska furstar såsom hinder emellan m:ll Nilsson och en trogen, beundrande allmänhet. Men furstar och hertigar ba försvunnit likt monster i en fesaga och den poetiska Kristina är åter ibland oss, Ryktena om hennes giftermål ha tillochmed försvunnit ur de franska smätidningsspalterna. M:ll Nilssons röst är nu i vissa afseenden skönare än någonsin. Den kunde ej vinna något i ljufhet, men den har otvifvelaktigt blifvit mera kraftig. Men om rösten har vunnit mera i volym, så har sångorskan icke förlorat något af den finhet i uttrycket som så ofta är förbunden med mera tunna röster. IIvarje ton som frambringas af mill Nilsson har samma flytande mjukhet, samma kristallklara renhet, som alltid gifvit hennes sång dess utmärkande behag, och hon är nu icke blott en mycket uttrycksfull sängerska utan äfven en mycket kraftig sådan. Det mottagande som kom m:ll Nilsson till del var, såsom vi redan sagt, af allra varmaste slag, och appladerna förnyades efter hvarje sats i cavatinan. I den täcka duetten vid första aktens slut var m:ll — 2