Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 1

gått sramåt, att sastän inom representationen ännu finnes ätskilliga anhängare af skyddssystemet, tilltrodde sig dock ingen att ens omnämna hr Carlsunds förslag för vårt framtida bestånd och utveckling. Ni torde erinra er, att hr Jöns Pährsson äfven försökt sig såsom grundlagsförbättrare medelst sin motion om valcensurens nedsättande för ledamöterna i Första kammaren, men att denna motion i dubbelt afseende ogillats af konstitutionsutskottet. Då dess betänkande föredrogs i Andra kammaren kunde naturligtvis hr Jöns Pährsson icke underlåta att försvara sin motion, hvilket han ock gjorde på det för honom egendomliga sätt. Han hade visserligen förutsett att den af honom väckta motionen skulle af många ogillas, hånas och begabbas; så hade ock skett, men aldra värst och på ett sårande sätt hade motionen angripits af en viss Göran (talaren kastade nu en vred blick upp på referentläktaren); tillika hade i Första kammaren sagts, att motionen saknade folkvett, men tal. visste att den hade gillats af många utom kammaren. Utskottet hade icke bemött motiverna, och icke vederlagt hans påstående att ingen rättsgrund fanns för skyldigheten att i nio år uppoffra sig i Första kammaren utan all ersättning o. 8. v. I afseende på de i den undertryckta motionen förekommande orden censuren och valcensuren, så ville tal. upplysa att det var hrr korrekturläsare som gjort sin sak illa, ty der hade stått skrifvet valsensusen (talaren lade nu tonvigten på wet). Men detta försök att kasta skulden på korrekturläsarne, hvilka naturligtvis icke i kammaren kunde försvara sig, lyckades ej bättre, än att hr Leffler uppträdde och intygade att i det skrifna motionsexemplaret som aflemnats till tryckning, tydligt stod censur och valcensur, och att det icke tillkom korrekturläsarne att underkasts någon motion censur. Hr Hierta tyckte att motionen blifvit nästan snöpligt affärdad; ogillade visserligen motionärens förslag att Första kammarens ledamöter skulle hafva arvode, men trodde att census kanske kunde nedsättas, och tiden nedsättas till 6 år, emedan då de flesta ledamöterna inträdde i Första kammaren voro de. redan gamla, och då blef det för länge om de skulle sitta der i nio år. I anledning häraf påminde hr Staaff att hr Hierta sjelf sedan medlet af 20-talet suttit på riddarhuset Åoch var nästan likaså liflig nu som då (munterhet). För öfrigt tyckte tal. att utskottet hade åt motionen egnat tillräcklig utredning. Hr Siljeström försvarade utskottet, och erinrade att om ledamöterna i Första kammaren skulle tilldelas arvode, så förlorade den med detsamma sin karakter. Vidare ogillade talaren på det allvarligaste att i denna kammaren kriticerades den andras beslut: man borde respektera hvarandras öfvertygelse och det vore ej tillbörligt att begagna uttryck som motverkade den enighet och sämja hvarom man bad i riksdagsbönen. — Jöns Pährsson yrkade bifall till sin motion, men utan framgång.