Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 1

familj bli tvungna att lemna fäderneslandet, kanhända för alltid . Man tvekade, Martial insåg att ett ord af honom, ett enda för eller emot, skulle afgöra allas beslut. Under tio minuter led han den grufligaste ångest . Men hedern segrade. Han reste sig upp och förklarade att en sådan åtgärd vore dålig. opolitiok . — Herr lkscorral, sade han, åtnjuter stort anseende för redlighet och rättvisa . . Låtom oss vara nog förståndiga att respektera den högaktning som omger honom. Som Martial förutsett bestämde hans ord herr de Courtomieus gäster. Den kulla och högdragna min han så väl förstod antaga, hans korta och bestämda ord frambragte stor verkan. — Det skulle tydligen vara ett stort fel! lät det nu från allas läppar. Martial hade satt sig, fröken Blanche lutade sig mot honom. — Det var vackert gjordt af er, herr marquis, sade hon; ni vet försvara era vänner. Som Martial nödgades svara innan han hunnit hemta sig, vittnade rösten något om hans sinnesrörelse: — Herr dEscorval är ej bland mina vänner, sade han, orättvisan upprörde mig, det är hela saken. Fröken de Courtomieu kunde ej narras af denna förklaring. En aning sade henne att någonting låg under allt detta. Hon tillade emellertid : — Ert uppförande är högst ädelt.