Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 1

gad om Sveriges förmåga att ytterligare bygga jernvägar, men beslöte man sig icke dertill af fruktan för skuldsättning, så motverkade man den behöfliga lyftningen. För bergslagens och hufvudstadens intresse vore Sevallabanan den bästa, — hvaremot hr Harald Ericsson påstod att endast Frövi-Falubanan kunde upphjelpa jernhandteringen. Både hr Björck och hr Hierta ådagalade gagnlösheten af att besluta om banbyggnader såvida ej medel dertill äfven beviljades. Erfarenheten hade redan bevisat att den ena riksdagens beslut alldeles icke respekterades af en efterföljande riksdag, och grundlagen gaf ej heller stöd för en sådan kontinuitet i besluten, såvida de ej rörde tredje mans rätt. Denna häfdvunna liknöjdhet för gifna löften ogillades icke af de begge nyssnämnda talarne. Såsom statsmän öfverse de med representationens löftesbrott, men dömma ingalunda lika skonsamt om enskilda som bryta sina löften. Om Jouy nu hade skrifvit sitt berömda verk: Moralens förhållande till politiken, så skulle han tvifvelsutan äfven riktat sin uppmärksamhet på moralens förhållande till jernvägsintressena. Det var påtagligt, att då Norra banans riktning icke blef bestämd, utan fortfarande gjordes till ett stridsämne som ännu länge skall åstadkomma trassel, så skulle frågan om den Östra banan äfven falla, då man ej ville anslå medel för densammas påbörjande. Östgöta-representanternas berättigade ansträngningar voro fruktlösa. Äfven i denna fråga ådagalade representanterna för hufvudstadens handelsverksamhet samma naiva tillbakadragenhet, som utgör en af samma stads kommunalstyrelses mest framstående egenskaper. Sedan riksdagen godkänt statsutskottets förslag att åt K. M:t uppdraga organisationen af de lokala jernvägsintressenas inbördes täflan — och strider — vid nästa riksdag, kunde icke skäligen ifrågakomma några anslag till sådana jernvägsbyggnader som af aktiebolag skulle utföras. Härifrån gjorde dock Andra kammaren ett undantag för jernvägen mellan Oskarshamn och Nässjö, till hvilken, mot utskottets afstyrkande, beviljades en million rdr rmt. Detta anslag vägrades visserligen af Första kammaren, men bifölls definitivt vid den gemensamma voteringen. I denna, under närvarande förhållanden öfverraskande frikostighet, ligger ett vackert erkännande af direktionens för Oskarshamns jernvägsaktiebolag energi, troligen ock en välbetänkt uppmuntran 1tör andra dylika bolag, ehuru det torde vara tvifvelaktigt om, såsom här är tallet, anslag beviljas för en jernväg innan planen för densammas anläggande blifvit underställd K. M:ts pröfning. Utan tvifvel hade det varit välbetänkt om riksdagen hade gitvit sig tid att mera noggrannt än som nu skett bestämma vilkoren för anslagets erhållande. Men riksdagen har redan inträdt i det stadium, då åtrån att Åraska på är öfvervägande. Många riksdagsmän hafva redan hemrest, för att icke återkomma, och åtskilliga hafva alldeles icke ansett stridande mot den strängaste sparsamhet att lemna riksdagen hela fjorton dagar före densammas afslutande, men jag har ej försport att någon enda funnit sig manad alstå arvodet, utan tager ut det till fullo. Vid statsutskottets jernvägsbetänkande n:r 65 finnes åtskilliga bilagor, föranledda af yrkandet att endast jernvägsmateriel af svensk tillverkning må användas. Bland dessa bilagor förekommer ett särdeles kuriöst utlåtande från disponenten af Motala mekaniska verkstad, kapt. Carlsund, hållet i supraprotektionistisk syftning. Sedan hr Carlsund erkänt att vår inhemska marknad är alltför inskränkt för en större produktion (af jernvägsmateriel), genom hvilken billigare tillverkningskostnad kan uphstå, angifver han såsom en utväg för värt framtida bestånd och utveckling — 8 importtull å alla utländska faåbrikater mot