Göteborgsposten – 11 maj 1869, sida 1

Namnet dEscorval, plötsligt ljudande midtunder glasens klang, rykte Martial häftigt ur hans förtjusning. En gammal adelsman, hvars hufvud var betäckt af en liten svart sidenkalott, hade rest sig upp och föreslog att man skulle vidtaga de mest verksamma åtgärder för att få baron dEscorval landsförvisad. — En sådan mans vistande i vår trakt vanhedrar den, sade han; dEscorval är en ursinnig jakobin, och han har tillochmed ansetts så farlig, att hr Fouch har honom på sin lista och att han är här under högre polisuppsigt. Dan som väckte detta förslag hade baron dEscorval att tacka för att han ej råkat i det yttersta armod; också rullade han vildt ögonen och tycktes vara utom sig af ilska. Man lyssnade på honom, men man svarade honom ej; tvekan stod att läsa i allas ögon. Martial hade blifvit så blek att fröken Blanche fann sig föranlåten uttala en anmärkning deröfver, troende att han började bli illamående. — Hvarifrån härleder sig denna häftiga sinnesrörelse? frågade hon misstänksamt sig sjelf. Den kom sig deraf att en förfärlig strid utkämpades 1 marquis de Sairmeusess själ, mellan hans heder och hans passion. Föregående dag hade han ju önskat Maurices aflägsnande! Nåväl! ... ett tillfälle erbjöd, sig nu, sådant att det var omöjligt tänka sig ett bättre! ... I fall de föreslagna åtgärderna vidtoges, skulle helt visst baronen och hans