Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 2

IIon hyste en ganska medelmåttig aktning för dem af det enkla skälet, att ej en enda af dem var af lika god adel som marquis de Courtomieu och att de knappt alla tillsammans voro så rika. Ett långt vigtigare bekymmer, bekymret om hennes framtid och lycka, sysselsatto uteslutande den unga flickans tankar, Under de få ögonblick fröken Blanche efter Mariannes bortgång befann sig ensam, öfverlade hon. Martial behagade henne, han hade hos henne uppväckt den första allvarsamma rörelse hon i sitt lif erfarit, hos honom voro alla de egenskaper förenade som en ärelysten flicka kunde önska sig... hon beslöt att han skulle bli hennes man. Hon skulle sannolikt varit obeslutsam under ett par dagar, om ej svartsjukan kommit emellan. Men från det ögonblick hon misstänkte att en annan qvinna täflade med henne om Martials hjerta ville hon ha honom... Från detta ögonblick kunde hon endast handla under inflytandet af ett af dessa egendomliga tycken, i hvilka hjertat ej har någon del, som uppstå i hufvudet och kunna leda en till att med kallt blod begå de värsta dårskaper. Må den qvinua, hos hvilken aldrig en skymt af beräkning ingått i hjertats känslor, kasta första stenen på henne! Att hon kunde bli öfvervunnen i den strid hon beredde sig att utkämpa — om det ens var någon strid fivarpå hon ingalunda var säker — det var en tanke som ej kunde falla Blanche de Courtomieu in.