Göteborgsposten – 10 maj 1869, sida 2

erfor han samma intryck aom en nykter person, hvilken kommer till ett dryckesgille der alla äro rusiga. I samma mån som de andra blefvo upphetsade, ökades hans kallblodighet. Han blef retad utan att bli öfvermåttan förvånad öfver de ädla gästernus löjligt förmätna anspråk och snikenhet. Grader, band, rikedom, hedersbevisningar, makt... allt ville de ha. Det fanns ej en enda bland dem som ej pockande fordrade de oerhördaste belöningar för sin lojala hängifvenhet. De blygsammaste bland dem förklarade sig knappt nöjda med en prefektur celler ett par generallöjtnansepåletter. Detta föranledde en mängd grofva beskyllningar, skarpa ord, bittra förebråelser. Alla ansigten voro upphettade, man mätte hvarandra med hotande blickar, och marquisen, som man valt till ordförande, uttröttade sig med att ropa: — Lugn: mina herrar, lugn! ... Litet moderation, om ni behaga! ... — Alla dessa menniskor äro galna, tänkte Martial, med möda dämpande sin skrattlust; dårhusmessiga! Men han behöfde ej redogöra för öfverläggningen, som lyckligtvis afbröts genom tillsägelsen att middagen var färdig. Då marquis de Sairmeuse åter träffade fröken Blanche, täckte hon ej mer på att fråga honom. Hvad brydde hon sig i sjelfva verket om dessa personers förhoppningar eller missräkningar?