Göteborgsposten – 8 maj 1869, sida 1

Och här bland kalla drifvorna i norden, här reder jag så gerna till mitt bo; fast någon gång är vingen lyftad vorden till flygt — och då, när ingen det kan tro — jag söker, söker rundt kring vida jorden en annan plats, der jag kan fiona ro; men ötlverallt de gamla minnen vakna — Det är ett något, jag mig känner sakna. Är ej naturen lika skön i söder? Månn himlens döme ej lika ståtlig är? Ar icke Han, som lilla sparfven föder liksom förut, med all sin kärlek när? Finns ej en sol, som mera herrligt glöder! Ack, jo, men bröderna jag saknar der. Jag längtar åter hem till nordanlanden till gamla vänner invid Malarstranden. Frans Hodell. Faust och hans demoniske följeslagare Mephisto ha åter vandrat öfver vår scen, Margaretha har åter biktat sin blyga kärlek och ångerns bittra marter för oss, Valentin, nyss krönt af segerns krans utandats sin sista suck, genomstungen af sin systers förförare, och Siebel tolkat sin ömma låga i de ljufvaste toner. Operan har ej heller under denna säsong förlorat sin vanliga dragningskraft och den har trenne gånger i veckan fyllt vår vackra teatersalong med ett för hvarje gång alltmera intresseradt auditorium. Ty det kan och får icke förnekas att öfver operans första uppförande hvilade en matthet, som lyckligtvis försvann vid de följande. M.ll Ilolmberg och fru Marinoni ha alternerat i Margarethas parti. Man skulle kunna säga att dessa af publiken båda högt värderade sångerskor ömsesidigt suppleerat hvarandra. I röstens välljud och styrka och i följd deraf äfven i förmågan att tolka alla skiftningarne i partiets vokala del har m:ll Holmberg, oaktadt det ligger nog högt för hennes röst, obestridligen haft företrädet, hvaremot fru Marinoni bättre lyckats i det dramatiska återgifvandet af Margarethas qvinligt ljufva bild, hvilken såväl texttörfattarne som kompositören nästan fullkomligt ren och oförfalskad eröfrat från Goethes odödliga dikt. I konsertsalongen skulle m:ll Holmberg utan tvifvel göra furore i detta parti, fru Marinoni icke, på scenen utjemnas deremot förhållandena och publiken har derföre med riktig takt egnat sin hyllning åt bådadera. Hr Sabattini, Faust, skiljer sig, så godt man kan begära från sin svåra uppgift, dubbelt svår för denne värderade artist, icke minst derföre att hans röst saknar denna sympatetiska timbre, som i detta parti mer än någonsin är af nöden för att t. ex. den oändliga skönheten i den svärmiska månskensduon skall kunna ohöljd framträda. I dessa toner dem ingen tid söfver har kompositören inspireradt tolkat kärlekens stigande berusning så oemot ståndligt hänförande, att ensamt denna duett skulle vara tillräckligt att göra Gounods namn odödligt. Men partiet har dessutom hittills varit fullkomligt främmande för hr Sabattini, som för att tillmötesgå impressarions och publikens samfälda önskningar på dess inöfvande fått använda lika måvga dagar, som andra sångare kanske veckor. IIr Guadagninis Valentin står ojemförligt öfver den, som hans företrädare på vår scen, hr Serpentin presterade och trion mellan honom, Faust och Mephisto blef derföre nära nog den nuvarande uppsättningens glanspunkt. M:lI Oaris Siebel är höjd öfver allt beröm och det entusiastiska bifall som egnades henne har, om något, varit välförtjent. Vi ha sparat hr Garcias, Mephisto, till sist, icke ledda dervid af den regeln att man gömmer det bästa till sist, utan derföre att vi, rent ut sagdt, anse hans framställning af sagde personilikation af den onda principen minst lyckad af alla. Vi vilja dermed alldeles icke nedsätta ett konstnärskap, hvarpå vi förut sett vackra prof, vi protestera endast motden ironiserande diabolismen hos denne afgrundsfurste, hvars värf i dikten består i att genom bländande bilder gifva den högstämde, men rastlöst irrande menniskoanden en riktning nedåt och småningom neddraga honom i sinnlighetens hvirsflar. Hr Garcia är Beelrebub. djeflarnas öfverste, den glänsande uniformen inberäknad, han är Hin IIäle sådan man mälar honom på väggen i Lundströmska träsnitt, eller sådan han figurerar i läsarepresternas svafvelpredikningar, han skulle kunna skrämma gamla käringar och mörkrädda barn från vettet, han är en busc mera än demon, men han är icke denne finurlige, spetsige, andra och understundom sig sjelf så djupt hånande, delvis humoristiske espiegle, som på vårt lands första scen funnit en så i alla detaljer fulländad representant. Oaktadt de påpekade bristerna förstår dock hr Garcia med sin obestridliga skådespelaretalang och sin uppfattning att ge partiet relief, och hans mimik under don s. k. kors-scenen var af en sasaväckande illusion. Ufsörandet af dryckesvisan och serenaden vittnade om