Göteborgsposten – 8 maj 1869, sida 1

— 2—— — — — ———— den rutinerade sångaren, men i ensemblenummerna räckte rösten icke alltid till. Köö rerna ha, som vi förut nämnt, gått vöfverraskande väl och såväl körens som orkesterns ! prestationer hedra icke blott de resp. personalerna utan äfven dirigenten hr W. Dahl, som här bragt nästan ett Herkulesarbete till! lyckligt slut. ö Med i afton afslutar hr Strakosch sin sei jour härstädes för denna gång. Oaktadt alla de vidrigheter, mot hvilka han haft att kämpa, har han segrande gått ur striden. Under sådana omständigheter äro vi förvissade om alt allmänheten, tacksam för hvad han denna gång lyckats åstadkomma, med noje skall helsa honom välkommen tillbaka under, som vi vilja hoppas, ljusare och lyckligare förhållanden. Anton Rubinstein har kommit, glänst och åter försvunnit, men hans minne skall lefva så länge tonkonsten och dess värdiga utöfvare här eger varma och uppriktiga beundrare. Varma beundrare och isynnerhet hängifna beundrarinnor egde i massa den excentriske resande, som under veckan här glänst — med guldets magiska glans för att åter plötsligt försvinna till stor sorg och grämelse för hundradetals af samhällets olycksbarn, hvilka måhända invaggat sig i den ljufva illusionen att denna gyllene dröm skulle räcka, om icke precis i evighet, åtminstone en eller annan vecka till. Historien är, som man vet, i korthet den att i början af veckan en person, en till åren kommen man, inlogerade sig å Hotel Carl XV och sedan han i småmynt vexlat åtskilliga större sedlar, dels i vagn dels till fots gjorde åtskilliga promenader i staden och dess omnejd, öfverallt ströende omkring sig silfverslantar och ettor, ett sätt att vara, som man icke ens här, millionärernas samlingsplats, någonsin äslats att prunka med. En sådan inkarnation af den menskliga vålgörenheten kunde naturligtvis icke länge bli okänd, några timmar endast och ryktet om den ädle Åokände var spridt Till Redbergslid, till Masthugget, till Majorna och hela Haga! Man känner hurusom det hotell, der han tagit in, bokstafligen höll på att bli stormadt af käringar, af alla dimensioner och kulörer, ända tills han påverkad af vederbörande myndigheter gaf sig i väg hem till sitt land igen. Dessförinnan gjorde han dock en liten extratur i vagn till Kongelf, der pepparkaksmadamerna väcktes ur hvardagslifvets sirapoch kardemumm-mängda prosa vid den poetiska klangen af hans späckade börs. Då vagnen satte sig i rörelse från hotellet, trodde de skaror, Som omhvälfde huset, att det blott var fråga om en vanlig liten trip i förstäderna, hvadan minst ett tjog ruskiga qvinliga figurer samtidigt började röra på sina darrande fortkomstledamöter, bildande en sällsam hedersvakt kring vagnen. Då denne emellertid utan uppehåll fortsatte sin fart, då Svingeln, Redbergslid och slutligen äfvon Nyfike liden voro passerade, sjönk modet undan för undan på dem alla och den ena efter den andra dignade ned vid dikeskanten, utmattad a! trötthet och ansträngning. Poeternas bild om den blyga blomman, som, då solen sjunker, lutar sitt hufvud mot marken är här icke utan sin lilla tillämplighet. Den sol, som gick eller rättare åkte ner, var hoppet och hvad blommorna beträffar, så ha väl dikeskanterna utmed Gamlestadsvägen aldrig, ej ens midt i högsommaren, prunkat med så yppiga käringtänder som då. Modet sjönk på dem alla, sade vi, men nej, det var icke sannt, en enda hade nog styrka i sin bräckliga lekamen att lunka med ända till Agnesberg, der vagnen ändtligen stannade och belöningen, en frasande ny fia af Göteborgs Enskilda bank, inhöstades. Det skulle ha varit ett skådespel vil värdt att aftecknas, då hon triumferande på återväg till staden passerade förbi sina besegrade medtäflarinnor, der de ännu flämtande af trötthet och nedböjda af sorg garnerade dikeskanten, lika orörliga bildstoder af tröstlösheten och den felslagna menskliga förhoppningen. Krönikeskrifvaren får, på derom framställd anmodan, något justera en i Veckokiönikan för d. 14 sistl. April förekommande uppgift. I slutet af krömkan anföres nemligen cn godbit ur pekoralicsam