Göteborgsposten – 8 maj 1869, sida 1

Till mina vänner i Stockholm. Parodi. Jag vet en stad, der punschen uti qvällen berusare sinnet med sin gyllne prakt; der, svepta uti kappor, omkring tjällen poliskonstaplar gå och hälla vakt; der nordan piper, när man öppnar spjellen; men hvarje sommar drar till fjerran trakt; der stångjernslaster slamra uti Vågen, der schåarn kanntals super våta rågen. Och mången ljuslätt tärna, skön som dagen, går der och slår och frestar med sin kjol; och utaf mången bror jag minnes dragen: så trind i synen som en middagssol; och komedianter tomma uti magen ifall de spelt en dålig en fiol; och ljusa elfvor sväfvande i ringen, när hr Martin gör i ballett, som ingen. Jag mins de gamla skogarne och landen, som upp och ned på sina trissor far jag mins den scen, der med en tår på tanden så mången gång jag Lundström varit har: Der stod min direktör med pjes i handen så glad när full salongen äfven var; liksom vår Herre, kan han skapa verlden — Ett Lvarde ljus! och genast färdig är den. Jag vet en dag. då under fröjd och gamman, med spenglas framför hvarje trut så stor, en hop af glada kufrrar var tillsumman att hemta kraft och dia samma mor, och di hon gaf den kärleksfulla amman, att hvar och en förnöjl är, som jag tror