Göteborgsposten – 8 maj 1869, sida 1

gens kyrkoråd. Det är nemligen numera en offentlig hemlighet, att ett visst sekteriskt parti inom församlingen, genom sina sträfvanden efter inflytande och makt, hotar att vända totalt upp och ned på det goda förhållande som förut alltid existerat mellan församlingen och dess kyrkoråd. Början till denna omstörtning skedde redan vid kyrkostämman d. 26 sistl. April, då församlingen, för tillfället representerad nästan uteslutande af detta parti, utvoterade tveune aktade medlemmar af kyrkorådet och detta, efter hvad vi med visshet veta, endast på den grund att dessa båda personer röstat för domkyrkans upplåtande för den andliga konsert, som af dir. Czapek gafs d. 14 i samma månad för välgörande ändamål. Huravida de sedermera timade förändringarne inom kyrkorådet varit en följd af denna i sitt slag märkliga och lyckligtvis sällsporda utvotering, derom ega vi icke rättighet att här yttra oss, men nog synes det antagligt, att män med aktning för sig sjelfva och medvetande om att efter bästa förmåga ha skött sitt kall, i tid vilja sätta sig i säkerhet för ett hänsynslöst partis ännu hänsynslösare machinationer. Som sagdt, dessa förhållanden äro icke längre någon hemlighet och man har derföre funnit det helt naturligt, att samma parti som anser templet profaneras af all annan musik utom den som kyrkoritualen föreskrifver och som hyser en helig afsky för vandliga konserter, af hvad slag de vara må, i kyrkans inre, äfven ansett det stötande att anordna morgonkonserter utanpå densamma. Så gissar man och skulle denna gissning vara sann, så må man verkligen högt beklaga, att ännu i våra upplysta tider trångbröstad sekterism och skumögd egenrättfärdighet så fritt kunna få drifva sitt spel. Saken kan synas vara en obetydlighet i sig sjelf, men den framstår i en helt annan dager, om den betraktas som ett förebud till större och mera genomgripande förvecklingar. Two år ha förflutit sedan enzung, gladlynt farmaceut, efter vid pass ett års vistande härstädes, skuddade stoftet af sina fötter och åter styrde kosan till sin födelsestad, Sveriges Napoli, det undersköna Stockholm. Under sitt vistande härstädes hade han emellertid icke allenast gjort sig känd som en glad och god kamrat utan äfven som en särdeles qvick och fyndig versmakare. Det dröjde också icke länge förrän man fick höra talas om att den unge mannen vändt sin hyllning från Eskulap till Thalia, att han samtidigt debuterat som skådespelare och författare. Rum att hyra hette pjesen och Frans Ilodell var debutanten. Stadigt och säkert har den unge författaren gått sin bana framåt, så raskt, att ban icke fulla 10 år efter sin debut skaffat sig ett namn som en af våra populäraste dramatiska författare, ja, sedan August Blanche gått bort, måhända den populäraste at dem alla, ty Hodells kupletter senteras likaväl i salongen som i köket, i samhällets högsta som dess lägsta lager. Orsaken till denna stora popularitet ligger utan tvifvel icke allenast i ett outtömligt förråd af qvickhet och humor, ett aldrig svikande herravälde öfver formen utan äfven och företrädesvis deri att hans håg och sträfvanden legat åt att i sin mån bidraga wll höjandet af den nationala dramatiken. Det har i många år varit Hodells itrigaste längtan att företaga en utrikes resa. Man förstår så väl denna längtan hos en så begåtvad natur som hans, och hans vänner — och de äro legio — ha derföre gladts med honom deröfver, att i år denna längtan ändtligen kunnat uppfyllas. Stadd på denna resa är det som han under den förflutna veckan gästat vår stad, der vänners öppna armar mottagit och välkomnat honom. Måtte hans resa bära rika frukter för honom sjelt och för vår fosterländska dramatiska konst, för hvilken nu en ny, lofvande morgonrodnad börjat hägra! V ha förut meddelat, att före hr Hodells afresa från Stockholm en afskedsfest för honom gafs, hvari ett stort antal af hufvudstadens artister, litteratörer, riksdagsmän, m. fl. deltogo. Det faller af sig sjellt att vid denna test skålar och tal både af allvarlig och skämtsam beskaffenhet icke saknades. Vi tro oss göra våra läsare ett nöje, då vi här nedan meddela de verser, hvarmed hedersgästen besvarade den varma hyllning, som i så många former egnades honom och hvilka verser af honom reciterades vid en enkel kollation som af några hans härvarande vänner för den unge resenären sistl. Onsdags afton var anordnad å Frimurarelogen. Som man finner utgöra de en parodi på Grafströms bekanta Jag vet ett land i tysta stjerneqvällen, men, som man ser, höjer sig parodien på sina ställen jemnhögt med det parodierade, icke blott i poetisk skönhet, utan äfven i en enkel, bjertegod och varm känsla. Till mina vänner i Stockholm. Parodi. Jag vet en stad, der punschen uti qvällen berusar sinnet med sin gyllne prakt; der, svepta uti kappor, omkring tjällen poliskonstaplar gå och hälla vakt; der nordan piper, när man öppnar spjellen; men hvarje sommar drar till fjerran trakt; — d x on TT —