Göteborgsposten – 8 maj 1869, sida 1

Madam Pettersson, har madam hört på maken? — Jesses i himmelens tron, hva menar ho, Ånderssonska? — Jo, änna nu va Svenssonska här sa att Larssonska hade mött Olssonska och hennasses man, å di hade sagt, att de inte va någen musik i tornet i morasses bittin. — Kors i allan dar, hva säjer ho, de e la inte möjelit? — Jo, den suringen, de c de visst. — Ja, äke de som jä allt har sagt, nu vell di ta bort ifrå den fattre alltingen, uschiana mejtana då, en kan anna bli skral, när en tänker på allt detta häringa — — — — Och i den der stilen slamra de båda madamerna på i en timma eller ett par. Pettersonska bedyrar vid allt hvad heligt är att de e bara konster å di rike för att de skola slippa att bli störda i sin morgonsömn, och Ånderssonskan menar på att Pettersonskan har nog rätt, hon. Och till denna intressanta duett sogar sig snart en aktningsbjudande kör af de hundratals morgonfriska par, som i några timmar tåligt stått och väntat på Domkyrkotorget, lyssnande efter de välbekanta tonerna från höjden. Men vänta fingo de. Insen musik, ingen sång ljöd i den klara morgonväkten, stämmande sinnena till andakt och stället för att som vanligt, oaktadt alla föregående strapatser, med gladt humör och lätt sinne, Återgå till sina sysslor — ty de flesta ut våra tjenande bröder och systrar, enkannerligen de sistnämnda, veta icke af någon hel hvilodag — grumsa de nu i sitt sinne och ycka att det alldeles icke varit någon Kristi Ilimmelfärdsdag. De äro onda på den, eom ir orsaken till att denna, i all sin enkelhet, ill deras hjertan talande solkhögtid, i år in lIragits, de äro onda, men på hvem? Ja, den som det visste! Man har undrat hit och man var undrat dit, men ingen har haft grundade skäl för sina funderingar. Vi kunna icke unlerlåta att anlöra en gissning, den allmännawe bland alla, ty vi anse den betecknande ör den opinion, som är rådande om vissa ömäliga förhållanden inom Domkyrkoförsamlin